Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sven Barthel: Rötmånad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RÖTMÅNAD
Båten glider tyst och svävande ut ur viken,
den svarta segelskuggan stryker fram över
uddens ljusa hällar. Vi går nära udden och
ser botten, ser stenarna och tången genom
vattnet — det är märkvärdigt ljust.
Vi vänder ner, båten glider ut över den vita
fjärden, rätt mot söder, mot månen, som
gyllene simmar högt i rymden. Vi lättar på skotet,
bommen svänger ut, det knarrar i taljan, skotet
lyfter sin bukt. Det blir små virvlar i det
svarta kölvattnet, ett stillsamt, lågmält sorlande
växer fram kring stäven och då hör vi hur
ljudlös natten är. Dödstyst.
Seglet hänger rakt, det är tungt av dagg.
Dess skugga faller över sittrummet, men där
jag sitter vid rodret har jag ansiktet
mån-belyst. Den kalla belysningen eller kanske
nattbrisens svalka skickar lätta rysningar över
huden. Jag sitter orörlig, tillbakalutad, vill inte
hämta någon tröja, vill inte ta någon
åkar-brasa, vill inte ändra ställning, vill bara bli
sittande här och låta mitt segel driva mig fram
över fjärdens fina, irrande månglitter. Det
blänker kring uddarna där framme, det
blänker på däck.
På de närmre, långsamt förbiglidande landen
står träden orörliga, sovande, och de kala
bergen och klippuddarna träder mjukt och
plastiskt fram, ljust gråa med djupa, mörka
skuggor i klyftorna och stupen. De avlägsnare
landen i väster är svarta av skog.
Fullmånen förenklar och förtrollar
landskapet, utplånar all levande färg, håller
naturen i dvala. Det svarta är mjukt och mystiskt
— det svarta i kölvattnet, det svarta i rymden
i norr, det svarta i de fjärran landen. Men det
vita är svalt och ojordiskt — vidden ligger
vit, månglittret är vitt, min hand lyser vit över
rorkulten.
Det daggtunga seglet hänger som förlamat,
vi sitter orörliga, som förlamade; mitt ute på
fjärden nu, landen har släppt akteröver, blivit
fjärran, månen pumpar ut nattmörkret, gör
sikten ren bort emot horisonten. Båten glider
framåt, liten, ensam, som i sömn.
När nattbrisen domnar och båten andlöst
långsamt svävar in i hamnen vid
Tistron-skären, börjar dagen gry. Det vitnar i öster,
bortom tallarna, det blir ljusare, mer levande
ljust. Bergen har inte längre så svarta skuggor,
stränderna börjar framträda i detalj, tuvorna
av strandråg och gultåtel står stilla mot vattnet.
Vi känner oss stela av trötthet och somnar
påklädda. Sover djupt och är plötsligt
klarvakna klockan sex. Solen har redan torkat
daggen av sittbänkama, solen är intensivt
het. Månen är en vag, vit dimfläck i väster.
Vi seglar genast. Vi är snart hemma nu.
615
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
