Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Stellan Ahlström: Vilhelm Ekelund som 1930-talsförfattare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
STELLAN AHLSTRÖM
VILHELM EKELUND
SOM 19 3
0-TALS-FÖRFATTARE
L
För tio år sedan, då Vilhelm Ekelunds
femtioårsdag inföll, skrev han i ”Lyra och Hades”:
”50 år är ej mycket. Men mäter man åren
och livslängden hos en människa efter det mått
av förnuftets glädje hon erfarit, då kunna 50
år vara mycket. Jag har den lyckan att kunna
säga, att för mig har mina år varit mycket.”
Det är berättigad stolthet i dessa ord.
Ekelund har undergått en häpnadsväckande
utveckling alltsedan han som nittonåring, jämte
tre andra studenter, debuterade i en lundensisk
kalender, ”1 skilda färger”. Vid tjugusex års
ålder, då han i stort sett upphörde som lyrisk
författare, hade han bakom sig en produktion
av sju diktsamlingar jämte ett häfte
översättningar från den grekiska antologien. Hans
egenartade lyrik tillförsäkrar honom en plats
i svensk litteratur vid sidan av våra största:
Fröding, Stagnelius och Ola Hansson. Kritiken
var enig om hans betydenhet. Wirsén,
Lever-tin, Lidforss, Hedén och Böök voro för en
gångs skull samstämmiga.
”Leopardi kastar lyriken just när den börjat
draga uppmärksamheten till hans namn”, yttrar
Ekelund vid ett tillfälle; förhållandet är
enahanda vad honom själv beträffar. Vid den
tid
punkt, då han för essayistiken och
aforismkonsten lämnade versen begynte allmänhetens
blickar att i beundran riktas mot den unge
skalden. Om någon ”popularitet” var det
givetvis ej fråga, men väl om en ”ungdomlig,
ömtålig, än ej helt utvecklad, men vibrerande
och vacker själ” — för att låna Levertins
karakteristiska ord i recensionen av ”Melodier
i skymning” — som hänförde de poetiskt
lyhörda.
Hösten 1909 utkom ”Antikt ideal” och väckte
stor häpnad. Publiken fann den veke lyrikern
vara förvandlad till förkunnare. I satser som
liksom vibrera av kraft, glänsande som silver
och klara som kristall, framträder Ekelund som
anhängare av antikens manlighets- och
tapper-hetsideal. Mot symbolism och flanörlitteratur
— vilka satte sin prägel på dåtidens
vitterhet — vänder han sig med avsky, i det han
betraktar dem som dekadensf enomen. ”Tänk
att du skriver för människor och ej för
skönhetskultande mamseller” är en betecknande
reflexion. Gentemot veklig esteticism prisas
den starka viljan, som ensam förmår bringa
livets dissonanser till harmoni.
Ekelund har djupt tillägnat sig Nietzsches
616
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
