Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Stellan Ahlström: Vilhelm Ekelund som 1930-talsförfattare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
STELLAN AHLSTRÖM
vid ett tillfälle säges, ”tankar som gripa tiden”
sällan äro annat än just — tidstankar,
dags-tankar, efemärer. Hans dikt rör sig enbart
med det tidlösa. ”Så hopplöst förlegat!” tycker
man sig höra. Men är det så?
Vi uppleva en mörkrets renässans, då
Västerlandets odling skövlas vid barbarers anlopp.
En sargad och gisslad mänsklighet vänder sig
bort från den fasansfulla verkligheten, sökande
i främsta rummet tröst hos religionen. Faran
att bli sannspådd är stor för den som
förutsäger att övertro och vidskepelse, produkter av
förråade sinnen, komma att härska där
öde-läggelsen gått fram. Nu gäller det mer än
någonsin att ”mot mörkret — sätta flammande
svärd”. Individen, den ensamma anden måste
göra sin stämma hörd och uppta kampen mot
massan. Förr talades om ecclesia militans, nu
erfordras stridbar humanism. Med Ekelund
kunna vi fatta det sanna idealet som personlig
försvarsåtgärd. Allsköns reaktionära tendenser
äro redan iakttagbara och vulgär religiositet
kommer åter att fira triumfer. Goethe
hänvisade till vetenskap och konst, som
metafysiska värden för de bäste:
Wer Wissenschaft und Kunst besitzt,
hat auch Religion.
Wer jene beiden nicht besitzt,
der habe Religion!
Ekelunds synpunkter på andlig odling äro
likartade:
”Den som kastat all bildning över bord, för
mystiks och fromhets skull offrat kulturideal —
dem kunde han visa vilken stillhet, vilken
renhet, vilken fromhets, sj älvuppgivelses och
över-vinnelses mystik kultur innebär.”
Är månne inte en sådan kultur, en dylik
”renhet i kraften att vörda” ett mäktigt vapen
i kampen mot ondska och vulgaritet?
Beskärmelser över att Ekelund blivit så gott
som okänd för den ”bokälskande allmänheten”
äro malplacerade. Han har själv så velat.
Visserligen länder den kallsinnighet med vilken
vårt folk mottagit hans alster det ingalunda
till beröm. Ekelund har många gånger, då
belletristiska resonörer givit råd om hur han
borde skriva, haft anledning att övertänka
maximen: ”Besser nicht verstanden als
missverstanden zu werden.” Trogen sig själv och
sina innersta möjligheter ha emellertid ros och
ris lämnat honom likgiltig. Det kan inte komma
i fråga att betygsätta Ekelunds verksamhet,
men det må klart utsägas att han i rang endast
kan jämställas med våra största författare.
I ”Elegier” (1903) avslutas en dikt med
de energiska orden: ”jag skall, jag vill, jag
måste fram till ljuset”! Klarhetsbegäret har
alltid kännetecknat Ekelund. Han är
vandraren i idéernas värld, som aldrig får unna
sig vila, ty ”att tro ett vunnet, en seger är
just att känna denna grund ryckas undan för
din fot”. Det djupast gripande hos Vilhelm
Ekelund är hans rastlöst sökande andes
oavlåtliga, faustiska kamp. Han har lärt sig ”sky
vad som fördunklat, sky vad som tillslutit
sökarsinnes vakna öppenhet och hälsa”.
Otrohet mot diktarkallet består för honom i att
slå sig till ro med en gång vunna resultat.
”Lefnadsstämning” (1925) innehåller bland
annat några av de vackraste satser som tänkts
och nedskrivits i vårt land. De må tjäna som
slutord:
”Hur månget andens Nyår har ej slagit ut
sin glans för mig, slagit ut och släckts! Och
hur många svar har j ag ej sökt och funnit för
mitt väsens gåta — funnit till föga gagn och
nytta. J ag vill spörj a och söka och finna på nytt.”
624
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
