Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hans Ruin: Gengångare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HANS RUIN
GENGÅNGARE
Nyligen besökte jag en av mina vänner
i hans nya våning. När jag gick uppför
trapporna erinrade j ag mig en uppskakande
olyckshändelse, som någon gång för länge sedan
hade hänt där, då jag själv var gosse och
bodde i närheten. Huset hade ett trapphus
med dagsljus från taket. Det blev en liten
ivrig och lekande gosses död. Han höll till
med några kamrater uppe på vinden, märkte
inte mellantaket av glas, det var illa skyddat
och täckt av damm, han sprang ut på det och
susade ned i ljustrumman genom fem våningar
och krossades till döds mot stengolvet i bottnen
av schaktet. Jag sporde min vän, som redan
bott i huset en tid, om han visste något om
olyckan. Det visste han inte.
Så litet bevaras i ett hus i staden minnet
av det som hänt där. Hur annorlunda på
landet! På ett helt annat sätt knytes och
bindes allt vid själva orten och platsen.
På vår holme blev förre ägaren ihjälslagen.
Av den händelsen skuggades hela min
barndom, och gud vet hur mycket av den
skräckstämning, som jag så ofta upplevat och som
ännu kan rida mig i dag, kommit av tron att
den döde går igen. Det var inte bara i nattens
skuggmassor jag tyckte mig att han rörde sig
eller i buskarna, som växte sig stora och
fylliga utmed ängskanterna när skymningen föll.
Jag bär en bild av honom innanför
ögonlocken, som jag inte vet om den kommit dit
genom andras berättelser eller genom någon
egen upplevelse. I varje händelse har jag hela
situationen levande för mig.
Ett par mållösa barnaögon bakom en springa
i spjälgardinen, ute blek juninatt, vattenångor
från sjön. En man sneddar över lindan mellan
lillbyggnaden och storstugan. Han är lång och
mörk och lutar kroppen framåt. Han går inte
som andra människor, det är en glidande, ljudlös
gång. Bilden försvinner halvvägs mellan
byggnaderna — en teckning i sot, utplånad av en
vit dimtrasa som luftdraget för över gräsmattan.
Eller en annan syn, också den svår att till
sin upprinnelse närmare bestämma, men lika
tydlig för inbillningen som den förra. En karl
sitter på kökstrappan, när vi efter en sen
roddtur komma hem. Någon frågar om hans ärende,
men han svarar inte, det frågas en gång till,
med en röst som blir hängande stor och kall
i luften utan svar, jag tycker mig höra den
ännu, ljudande liksom under en stor tom
klocka och mäktig att tvinga de döda själva
att svara — vem är ni? vad vill ni? Men
skepnaden reser sig endast, långsamt och tyst,
och försvinner under den stora granens grenar,
vilkas barrmassa tynger dem ända till marken.
Ja, skräcken har stora ögon. Jag har tyckt
mig se taktiljorna svikta under tunga fjät
uppe på vinden mången sömnlös sommarnatt
när föräldrarna varit inresta till staden, eller
jag har hört stora träklot rulla längs
golvplankorna där uppe — en nattlig
kägelspelares ensamma övningar. Rätt ovanom min
bädd låg ett vindskontor, som alltid hölls låst
och dit jag någon gång kunnat kasta en blick
bakom föräldrarnas rygg när de gjort sig
ärende dit upp. Där förvarades allehanda
625
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
