Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hans Ruin: Gengångare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HANS RUIN
sällsamma sniderier, som den döde förfärdigat
och med vilka han ämnat pryda byggnaderna
på ön, trästycken i underligt utsågade snirklar,
påminnande om pepparkaksformarna i
bagarstugan. Jag hörde dem flyttas som spelbrickor
där uppe på nätterna eller också slogos de ut
över golvet som om staplarna ramlat över ända.
Jag blev stora karlen, och ännu hände det
att hjärtat kunde sätta i sken. Jag glömmer
aldrig hur en kväll på försommaren, när
föräldrarna och syskonen ännu inte kommit ut,
jungfrun stod uppe på kullen ovanom
potatisåkern och ropade att hon hört en karl stöka
på vinden. Vit som frosten stod hon där,
en plötslig svedande pust ur min barndoms
skräckstunder. Jag tog mitt hagelgevär och
genomletade vinden, kall över ryggen som om
någon bakifrån smugit ett vått lakan över mig.
Naturligtvis var ingen där. Kort därpå väckte
hon mig mitt i natten, åter hade hon hört
något. Men nu svek mig modet att gå dit upp.
I köket avvaktade vi under andlöst lyssnande
vad som skulle följa. Så uppskakad var jag
att jag först efteråt, och långt efteråt, kom att
tänka på den unga flickan själv, som satt på
sängkanten i bara nattlinnet, med en tunn
schal över skuldrorna, en vacker flicka, endast
några år äldre än jag. Och ännu i dag måste
jag tänka på situationen. Vilket exempel på
inbillningens övertag över verkligheten! Han
på vinden var bara villa och gyckelbild, bara
överretade nervers spel. Hon på sängkanten
var verkligheten själv, livsvarm och nära. Men
inbillningen tog död på verkligheten.
Men allt detta är längesen. Jag har fått ro
för gengångaren på vår ö, vilket kanske dock
är blott en halv sanning, ty den som gjort ett
djupare intryck på mig än kanske någon
levande skall väl aldrig ge mig helt fri — han
lever säkert i mig i nya former och under
nya masker. Men till de nya barnkullarna på
ön når han allt fortfarande fram — på vilka
vägar vet jag inte, ty jag har tillhållit alla att
inte yppa ett ord om honom. Min yngste gosse
lever under samma intryck av honom som jag
själv en gång. När han om kvällen går till
kojs ser han noga efter att gardinen fästes
tätt till fönsterkarmarna så att inte skogen
skymtar fram. Skogen är dunkel och farlig,
menar han. ”Bäcken” spökar där. Blotta
tonfallet, varmed han uttalar ordet, övertygar mig
om att det i hans mun är lika tjockt och nästan
lekamligt som det varit en gång för mig och
i viss mån är det ännu i dag.
Så fortlever och verkar genom långa tider
det som en gång timat på landet. Men i
staden — allt förgår, allt försvinner, rotlöst är
allt, en bild av vad vi också själva äro: rena
passanter blott i stadens stråk.
Genom morgondvalans lätta flor tränger
ljudet av en hackspett från den uråldriga
björken nere vid stranden. Den bastanta
stammen med de utjästa väldiga masurknölarna
blir under dess skarpa näbb ett tonbräde, som
sänder över hela landskapet sina tätt på
varandra följande sviktande klanger. Fågeln spikar
och spikar och det låter som lätta perkussioner
på naturens egen trumhinna: ljudet tränger
djupt in i allt som är denna tidiga timme.
Eller jag hör göken i skogen där björkarna
och tallarna mötas i söder. Så har det aldrig
förr låtit. Det är någonting mörkt och ensamt
och hemlighetsfullt. Och jag tycker mig
plötsligen fatta att södergök är någonting annat
än norrgök, annat än öster- och västergök. Det
är som om jag i dvalan kommit närmare det
ursprungliga mänskliga sättet att uppleva tiden
och rummet. Tiden är ej längre för mig en
objektiv form, en ”tråd”, på vilken
fenomenen glida. Jag vet blott av en tid med sina
bestämda kvaliteter, en lycklig och en olycklig
tid, en framgångens och motgångens tid, en
tid som var ung och en tid som är gammal,
en tid som lyste och en tid som stupar mot
626
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
