Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hans Ruin: Gengångare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HANS RUIN
sida. Det var det minimum av avstånd han
krävde. Stjärnorna lågo därför väl till för
honom. Han talade om ljusåren; om solar som
slocknat fastän de ännu lysa för oss; om
meteorsvärmar som jorden passerar igenom;
om nebulosor och solsystem och
stjärnbildernas egendomliga namn, om Väduren och Lilla
Lejonet och Draken och Kräftan och Pegasus
och vad de alla heta. Hela det celesta urverket
med planeter som stiga och dala gjorde han
så åskådligt för mig som hade jag stått mitt
inne i ett jättelikt planetarium. Han kunde
med en iver, som lämnade mig långa vägar
efter, utpeka sådana detaljer på fästet som
den känsliga punkt, där Oxen med sin
hornspets, stjärnan El Natih, den stångande, träffar
Kuskens högra fot! Då var han helt förlorad
i de himmelska tingen.
På detta vis styrde far sin tanke genom
rymderna och jag stod vid hans sida, med de
svindlande perspektiven isande i hårrötterna.
Men en gång hände det att han plötsligt avbröt
sin exkursion genom stjärnbildernas labyrinter.
— Är det inte underligt, utbrast han, att
människan har en stjärnhimmel över sig och
ändå går upp i idel erbarmlighet! Tänk om
hon i stället för rymden hade ett vanligt tak
över sig, och Vår Herre plötsligt fattades av
den dåraktiga lusten att visa oss världarna
och med en rörelse av armen strök bort taket,
då skulle vi dö av intryckets mäktighet. Men
för att han stundligen låter oss blicka in i
oändligheten, anar vi ofta den ej mera!
Då tyckte jag med ens att det var han som
med rörelse av armen strök bort ett tak mellan
mig och oändligheten, och jag upplevde den
absoluta väldigheten i stj ärnvärlden såsom
aldrig förr eller senare. Det var en utsikt, som
ingen horisont stängde. Min tanke steg till
en höjd där den vacklade och fattades av
svindel. Vingbruten föll den till jorden, och
jag kände det plötsligt egendomligt tryggt att
ha under mina fötter detta berg, som höjde
sin breda rygg ur vattnet — alldeles som hade
det varit ett jordiskt motdrag mot
stjärn-världens ofantlighet.
Otaliga gånger har jag senare stått på
samma plats där far invigde mig i
stjärn-kunskapens elementer. Och jag har erinrat
mig det övermäktiga ögonblick, då jag tyckte
att oändligheten själv höll sitt ansikte tätt
intill mig, bottenlöst och förfärande, och då
jag klamrade mig fast vid denna klippa, som
stod där så trygg och lugn mitt i stjärnljusets
höghet och glans. Jag visste inte då ännu att
detta berg var en nykomling själv — att det
för några tusen år sedan sovit sin lugna sömn
i havets famn, liksom hela den bygd jag såg
ut över. Också det skulle far berätta mig.
Och ännu upplever jag, medan jag går
omkring här, samma känsla att vara kringränd
av det ofattbara som jag då upplevde vid
hans sida. Vad bli våra mänskliga tidsmått
inför de stora naturförloppen! Förhistorisk
och historisk tid rymmas mellan deras
andningar. Marken stiger efter ismassornas tryck
som myren stiger i våra fotspår. Det ena folket
har avlöst det andra. Stenåldersfolket med sina
båtliknande yxor; bronsåldersfolket, som
uppkastade sina gravar på höga berg så att de döda
skulle följa med solskeppets bana; vikingarna,
som drogo fram här på sina färder till och
från Ryssland; danskt krigs- och krämarfolk,
som i gattet där Bogaskärs lotsplats möter
ögat satte kurs på Porkala och därifrån foro
över till Reval; svenskar och ryssar, som under
århundraden i en dödlig omfamning kämpade
om makten över landet; och de som nu bo
här och vilkas fäder ligga i mullen i lä för
den gamla gråstenskyrkans tjocka murar.
I evig upprepning samma råa, bittra fejd,
samma slit och möda, samma nöd och brist
— människosläktets väg, våt av svett, fläckad
av blod.
Men landet stiger fortfarande! Istidens
fotspår verkar ännu!
628
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
