Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Margit Abenius: Kättaren, anarkisten och det rätta - Anmälda böcker - Tamm, Elisabeth och Wägner, Elin, Fred med jorden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KÄTTAREN, ANARKISTEN OCH DET RÄTTA
mättad skrift av Elisabeth Tamm och Elin
Wägner som heter ”Fred med jorden”. Till
sin yttre och officiella varelse är den närmast
ett kommittébetänkande i jordfrågan och utgör
endast en del av ett större socialt program.
Bakom står Svenska kvinnors vänsterförbund.
Till sitt inre är den ett konstverk. Elin Wägner
som har fört pennan har denna gång skapat
något som är så personligt att det nästan
verkar anonymt: allt utgör en levande enhet
och lösningarna växer fram organiskt ur
grundsynen, som är en tro på den enskilda
människans värde och gemenskapens bestånd,
och en övertygelse att om det skall bli fred
på jorden, så måste vi först sluta fred med
jorden. Skriften bygger på särskilt fröken
Tamms långvariga erfarenheter av jordbruk,
och Grønbechs kulturhistoriska forskningar
torde ha gett rika impulser. Liksom denne ser
Elin Wägner det onda i egenrättfärdig
herre-och trälinställning, och liksom han söker hon
sig tillbaka till själva vördnaden för livet. Men
medan den danske forskaren far vida omkring
i dunkla rymder genom årtusendens kulturer,
så håller sig Elin Wägner hela tiden tätt intill
sakerna, tingen, stenarna, källvattnet, och ur
denna sakliga jordnärhet stiger ett vitt
perspektiv och man ser långt och klart. Med
intressanta exempel klarlägger Elin Wägner de
stillsamma men utomordentligt hotande symtomen
på moder jords revolt mot att bli ägd och
utsugen. Maskinerna har rotat ut den oavlönade
daggmasken som luckrade upp jorden gratis,
korna som förädlats i syfte att bli mer
vinstgivande har fått svårare att kalva och så vidare.
Allt hänger ihop och allt är viktigt. Särskilt
illa har industrialismen gått åt kvinnorna som
drivits bort från sin uråldriga uppgift. — Med
den sant skådandes rätt till överdrift målar
Elin Wägner framför allt den mörka sidan av
industrialismen och det blir föga klart hur
långt hon vill att vi ska gå tillbaka i
primi-tivitet och manuell verksamhet. Detta är dock
en bisak som skulle lösas av sig själv, om
huvudsaken kunde drivas igenom. Och
huvudsaken i denna ovanliga och stilrena skrift är
ett förslag till ny fördelning av jorden.
Författarinnan hänvisar till en åborättslag av 1926
(som i sin tur har en föregångare i våra
landskapslagar) enligt vilken jord kan fritt
upplåtas med rätt för innehavaren att låta den gå
i arv till sina efterkommande. Däremot kan
den inte intecknas eller göras till föremål för
spekulation. Detta innebär en ny uppfattning
av äganderätten, och åbon äger sin jord på
ett nytt sätt och som om ägde han den icke.
Om förslaget går att genomdriva inom ett
mindre område kan det också utvidgas
internationellt, och organiskt (inte automatiskt)
skulle ett åborättsinstitut växa fram som
motsvarade det gamla Nationernas förbund.
Människorna finge alltså rätt till jorden, sitt hem,
men skulle därutöver inte bekänna sig till
någon våldets rätt över någon. Synen är
revolutionerande och lika grundskild från den
nuvarande uppfattningen som från den totalitära.
Ingenting abstrakt finns här, i den växande
organismen ses statens förebild och mot dagens
ideal: mekanisering, specialisering, fart ställer
författarna upp de motsatta: självverksamhet,
mångsidighet, tålamod:
Kom, starka oxe, hund och häst,
ni tjänande och trogna:
dragdjur och vaktdjur trivas bäst
där säd och sed får mogna.
Man kan fråga sig om förslaget är alltför
bra, om det innehåller för mycket ratio och
mäktig charitas. Naturligtvis gör det väl det,
och beklämmande ovisst är det om jorden
kommer att kunna läka sina sår. Men man skulle
önska att ”Fred med jorden” blev läst och
begrundad, om inte för annat så för den
vederkvickande mystik och djupa innerlighet som
är fördold i dess klara stilkonst. Recensenten
är i ingen mån jordbrukare och kommer
sanno
4. — B. L. M. 1940. VIII.
633
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
