Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gunnar Ekelöf: Från bokhyllan - Anmälda böcker - Strindberg, August, Ett drömspel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRÄN BOKHYLLAN
söker samtidigt intala oss att detta är ju
nonsens, vi går ju inte längre i skolan. Likafullt
tvingar oss drömmen att gå halvnakna på
gatan och att sitta svarslösa i vår bänk.
Hur livligt Strindberg med sitt klara huvud
och sitt grumliga hjärta känt livet som en av
•orimligheter och mystiskt tvång övermättad
‘dröm, det framgår av hela hans verk men har
ffått sitt adekvata, konstnärliga uttryck först
S ”Ett drömspel”. Här ställer han sig inte som
part i trätan utan som objektiv medlare, det
är verkligen med en viss rätt han i diktarens
skepnad överlämnar mänsklighetens — ej blott
sin egen — klagoskrift till Indras dotter att
vidarebefordras ”till vederbörande”. Han är
för ögonblicket inte part i målet, men han
har varit det, vet hur det känns men har nått
’därhän att han kan se sin egen träta som tredje
persons. Ty ”Ett drömspel” bör väl uppfattas
som i hög grad självbiografiskt: Officern är
den teaterbitne, succéträngtande, oförtröttlige,
ständigt sig själv förnyande Strindberg,
advokaten den olyckligt gifte, radikale,
landsför-viste, ”icke promoverade”, dottern den ockulte
Strindberg. Först i senare delen av stycket
framträder hans alter ego ’i skrivande stund’
så att säga: den desillusionerade, diskret
lyssnande diktaren.
Man kan läsa ”Ett drömspel” på flera olika
satt. Man kan läsa det organiskt, som det
mäktiga, märkliga konstverk det är, mättat av
ett livs erfarenheter och aningar, utmynnande
i en livsåskådning som inte är lätt att definiera
men som finns där. Kanske menas att det är
människornas intresse och nyfikenhet för ”den
stängda dörren” som för dem vilse, att livets
mening alltid är något annat, något som inte
kan vetas, endast anas — alltid något annat
liksom drömmens mening alltid är en annan.
Det är måhända dunkelt uttytt, men utan
dunkla ord torde denna livsåskådning
knappast kunna uttydas — eller snarare omskrivas.
Man kan också läsa ”Ett drömspel” som ett
slags kompendium i Strindberg, ett koncentrat,
för det är det. Anklangerna är många: I
karan-Tänmästaren på Skamsund tycker man sig, trots
morianmasken, igenkänna den ”fruktansvärde”
doktor Borg, Fingalsgrottan känner man igen
’från ”Klockaren på Rånö”, där den får agera
•orgelverk i Jakobs kyrka, äktenskapsgrälet
känns igen och mycket annat. ”Ett drömspel”
är ett slags järnvägsknutpunkt i Strindbergs
verk. Och inte bara det. Det är en banhall från
vilken åtskilliga expresser gått rakt in i
nutiden. Advokatens replik (till dottern):
”Gen-tagelsen ... Omtagningar! ... Gå tillbaka! Få
baklexa!... Kom!” eller diktarens: ”Mig
tyckes att jag upplefvat detta förr____” kan
föra tanken till Pär Lagerkvists ”Mannen som
fick leva om sitt liv”, dotterns gestalt och talet
om Harun ar-Rashid (i Skamsundscenema,
strax efter diktarens entré) till Hjalmar
Bergmans ”Vävaren i Bagdad”. Överhuvudtaget
kunde man kalla mycket av vår senare
dramatik för drömspelsdramatik. Och kolbärarscenen
är som en inledningsfanfar till tjugu- och
trettiotalens sociala diktning.
För att till slut ta även skönhetsfläckarna
med i räkningen, så måste det sägas att
orien-talismen, som likt en svag parfym går igenom
stycket och på en av de sista sidorna stegras
till odör (i diktarens och dotterns dialog om
”Brama”, ”Maja” etc. strax före slutparaden),
för vår tid ter sig ovanligt passerad och för
övrigt alldeles onödig. Dottern behöver, för
vårt sätt att se, inte alls något teosofiskt smink
för att man skall tro på henne — hon skulle
tvärtom ha förtjänat på att inte presenteras
som Indras dotter. Man känner sig försatt till
en falsk, orientalisk rökrumsinteriör från anno
dazumal eller man minns Saltsjöbadens
tvättgudar i fönstret mot Birgerj arisgatan. Måhända
skall en ännu senare eftervärld i denna detalj
blott vädra en pikant doft av kulturhistoria.
Ty Strindbergs orientalism är en
modeorien-talism. Den är inte äkta, den är en
maskeraddräkt — och ”Ett drömspel” är djupt
germanskt, kristet germanskt.
När det gavs i Paris någon gång på
tjugutalet gick surrealisterna i egna höga personer
dit, då de ansåg det vara sin plikt att vissla
ut den ”obtuse” Strindberg. För latinska öron,
även för latinska drömmares, måste dessa
vemodiga, livsfientliga, på
gammaltestamentliga vedergällningsläror byggande, i nordiska
skymningsdimmor höljda scener vara svåra
att smälta. ”Det är synd om människorna.”
Det är världsfrämlingars ord i en
världsfräm-lings verk. Ingenting kan vara mindre hedniskt
och hedonistiskt. Gunnar Ekelöf
636
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
