Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Österling, Anders, Livets värde, anmäld av Gunnar Ekelöf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
Österlings nya dikter
ANDERS ÖSTERLING: Livets värde. Bonniers
1940. 7:—.
Anders Österlings ämnessfär är idyllen, men
det är en idyll som nu får sin relief av en
mörk bakgrund. Det trygga, aningslösa i livet
skildras gärna mot en fond av ovisshet,
overklighet och bortdragande flykt. Det jordbundna,
hembygdstrogna har sitt givna komplement
i flyttfåglarnas skaror. Vardagslivets malande
kvarn ”gömmer som hemligt stöd en spillra
från äventyrslivet”, en gammal skeppsmast som
blivit kvarnstock.
Det är ett uttryck för Österlings livssyn och
det är den förutsättning på vilken han byggt
sitt konstnärskap; själva den estetiska nerven
i hans senare lyrik beror härpå. Den lilla
dikten ”Utifrån” hör väl inte till bokens mera
betydande, men den visar ganska klart arten
av denna poetiska egenart:
Jag står i mörkret utanför
vårt hus och ser i fönstrets sken
en inåtvänd interiör,
en aningslös familjescen.
De sitta lugnt kring salens bord
och syssla var och en med sitt
och deras läppar forma ord
som jag ej hör, men gissar fritt.
En skugga vid mitt eget hem
osynligt från de andra skild,
jag ser i gripbar närhet dem
och ändå som en fjärran bild.
Scenen påminner ganska mycket om en
episod i Strindbergs ”Ensam”. Skillnaden är väl
den att dessa strofers författare icke egentligen
är eller vill vara en ensam: man tycker sig
när som helst kunna se honom träda inom
den familjekrets, som han ett ögonblick lämnat
— med förevändning att få perspektiv och
resonans och en ram av mörker som kan framhäva
det ljusa, förtrogna. Strindberg såg samma syn,
men — utanför ett främmande hus.
Emellertid är den mörka tonen mer
framträdande i denna diktsamling än i någon av
de tidigare. Den är sammanvävd av tidsångest
och av åldrandets vemod.
Som tidsdikt står den stora
blankversdröm-men ”Processionen” i första rummet. I
glesnande skaror skrider kulturprocessionen fram
mot den undergång som skall möta allt levande.
Men inte heller här mäktar tidsupplevelsen
— bombdånet, sirentjuten och jämmerropen —
bryta ner det som för Österling är en del av
livets värde:
Men ändå bröts ej processionens ordning.
En gles kolonn med högtidsdräkt av trasor
drog framåt oberörd av helvetslarmet,
och ännu upprätthölls, till sista stund
i yttre form den lugna ritualen
från en kulturens höga fest i fjärran —
tills perspektivet äntligen tog slut
vid ett slags mål–––-
Och inte heller är ovissheten om vad slags
mål som marschen gällde en orsak till mycken
ångest. Österling hör inte till dem som trotsigt
uppreser sig mot livet och frågar efter en
mening. Han accepterar och följer med:
vi följde riktningen: att gå och gå
var dook bevis att ännu hoppet levde.
Attityden kan karakteriseras som en
visserligen vemodig och skeptisk men icke förty
praktisk optimism. Så även i diktsamlingens
titeldikt, där man inte ett ögonblick tror att
diktaren skall våga den lockande färden ut på
djupet annat än som ett tankeexperiment. Det
ovissa spanandet och frågandet utesluter inte
en trygg förankring i nuet, det är snarare
ägnat att framhäva denna förankring.
Den centrala frågan: ”Har livet ett värde?”
är väl i dessa tunga tider på allas läppar och
i allas sinnen. Österling som så mången gång
besvarat denna fråga med ett obetingat ja har
likväl i denna diktsamling fått en underligt
637
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
