Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Edfelt, Johannes, Tolkningar av tysk, engelsk och amerikansk lyrik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
problem som förenandet av tanke och känsla,
verklighet och vision utgör i varje tid och
som poesien är ett oersättligt instrument för.
Men denna diktning är, till skada för vår
lyriska utveckling, ganska okänd utanför ett
litet fåtal speciellt intresserades krets.
Edfelts i och för sig så utmärkta tolkningar
framstår i många fall med en glimtlik eller
fragmentarisk verkan inför de mäktiga
skapelser som de förekommande diktarnamnen
frammanar i medvetandet. Av Hölderlins fjärran
ekande, titaniskt upptornade, av den
begynnande sj älssplittringen magiskt färgade hymner
i fria strofer återfinns två korta stycken. I båda
ljuder det oförgätliga tonfallet med dess luftigt
svävande, ojordiska eldighet, och i ”Skördetid”
intresserar även det ”konkret irrationella”
bildspråket :
— och en lag är,
att allt har sin ingång,
ormlikt, profetiskt, drömmande
på himlens kullar. Och mycket,
liksom på skuldran en
börda drivved, är
att hålla kvar.
Men varför skulle inte Edfelt ha kunnat tolka
några av Hölderlins stora hymner (”Die
Wan-derung”, ”Der Rhein”, ”Patmos” och andra),
som fått vänta oöversatta i bortåt ett och ett
halvt århundrade?
George har en inspirerad lovsång till den
fullkomlighet som är ögonblickets. Den säger
dock föga om denna trots sin teatraliska
prästerlighet högst fängslande diktarpersonlighet med
hans förening av marmorkyla, ljungande
profetpatos och sinnlig prakt. Rilkes dikt om den
fångna pantern är ett vackert prov på hans
tidigare diktstil, men förråder knappast något
av den senare tankediktaren som sökt sig fram
med sådana förfinade, skälvande känslans
antenner. Den som lyriker mindre intressante
Hesse har tre dikter; Dehmel, Hofmannsthal,
Werfel och Kästner har var sin, av vilka ingen
väger tungt. Brechts fria vers rymmer mera
patos än poesi. Men Kafkas skugglika profil
skymtar fantasieggande i en rad prosadikter,
påminnande om Baudelaires i sin konstruktiva
symbolism, ett slags drömfabler av blind
vilse-kommenhet och ironisk exakthet. De bryter
emellertid en smula med det lyriska
sammanhanget.
Av engelskspråkiga poeter må mystikern
Russel tala för sig själv med dikten ”New
York”:
Med tinnarna, som rispa skyn,
ha dessa barn fullbordat allt,
som Babylon i lera drömt,
som Babel drömt i stengestalt.
Sin eld har jorden gett åt dem,
ja, den har skänkt dem mäktig saft.
— Är det det ädla element,
den magiska och dyra kraft,
som utgick från kaldeisk ort,
sköt genom mystisk rymd och fann
Viljan, som driver hjulet runt,
Djurkretsens store överman?
Yeats har några perspektivfyllda rader om
döden och Housman två karakteristiska
variationer på sitt förgängelsetema. Lawrences lilla
dikt är utspekulerat sinnrik och måhända något
sentimental. Eliot upptar inte mindre än
tjugufem sidor, utan att dock någon av hans mest
centrala dikter är med. Man återfinner hans
tidiga satirer över New Englands puritaner,
där torr banalitet plötsligt bryts av en
belysning eller ett tonfall, som uppenbarar den
fördolda mänskliga storheten. ”Priapus i
busk-skogen, gapande på damen i gungan” är redan
en typisk eliotsk föreställning, likaså bilden ”det
droppar från bränningens fingrar”.
”Triumfmarsch” och ”En statsmans svårigheter”
sammansmälter med underfundig dubbelhet antik
och modern tid, trivialiteter och
drömfragment, verklighetsbörda och fördold längtan.
”De vise männens färd”, en av Eliots mera
berömda dikter, verkar likaså genom en
tidsperspektivets dubbelhet, en sammansmältning
av konkreta resebilder och trevande grubbel.
Den unga engelska lyrikergenerationen
företrädes av Spender. ”Begravningen” besjunger
den lyckliga döden i kollektivstaten (”en gyllne
och sjungande bikupa”) och ger en viktig
aspekt av Spenders önskedrömsbetonade
kommunism. Av amerikanerna slutligen är Pound
den ende som här förtjänar uppmärksamhet,
men återigen rör det sig om tidiga, rätt
periferiska dikter. ”Balladen om den gode
kamraten” ger den braverande och paradoxalt
heroiska sidan hos Pound: en folklig
Kristuslegend med färg av dryckesvisa, med Kristus
som en man bland män, med ögonen vredgat
grå som vatten i storm. Det ”Uppdrag” Pound
tilldelar sina sånger består i oavlåtligt uppror
mot vanans ok, mot omedvetet förtryck, mot
639
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
