Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Edfelt, Johannes, Tolkningar av tysk, engelsk och amerikansk lyrik - Lindin, Ester, Tänk, om jag gifter mig med prästen! anmäld av Margit Abenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
fantasilöst tyranni, mot världens tröghet, mot
den allmänna meningen och blodets
meningslösa slaveri!
Gå till ynglingen, som förkväves i familj eskötet —
å, hur avskyvärt
att se tre släktled av samma blod sammanfösta!
— det är som ett gammalt träd med nya skott
och med några grenar ruttna och fallfärdiga.
Utmärkt! Men det är knappast Pound själv
som utfört detta uppdrag; däremot passar det
precis som en karakteristik av Audens
diktning, den kanske mest revolutionerande av de
yngre skaldernas, dock inte representerad här.
Kanske har jag alltför mycket beklagat vad
som fattas i denna likväl så prisvärda antologi;
men det får översättaren överse med när han
med sådan skicklighet eggar det lyriska begäret.
Ty Edfelt är en dikttolkare av hög klass, som
ständigt visar konstnärlighet, noggrannhet och
medskapande fantasi. Må han återkomma och
bjuda till än rikare gästabud!
Artur Lundkvist
Litterärt kärleksbarn
ESTER LINDIN: Tänk, om jag gifter mig
med prästen! Hökerbergs 1940.
10:—.
Vad som än må sägas om den litterära
produkt som under det krisartade kokslovet
fram-brast ur en lågande bildnings sköte som svar
på en uppfordran av Anders Österling och Eva
Nyblom till svenska folket att författa en bra
roman om yrkeskvinnan i lust och nöd — tam
är den åtminstone inte. Ester Lindins roman
med den fyndiga titeln ”Tänk, om jag gifter
mig med prästen!” är ett litterärt naturbarn
som överraskar genom sin målande,
slagkraftiga talang och sina frejdiga berättartag.
Nykläckt från seminariet, med släta betyg
och sextusen i skuld hamnar den unga Eva
Örn som folkskollärarinna i skogsbygden i det
avlägsna Vikarlanda. Själv är hon stadsbarn
från ett lågborgerligt, pietistiskt hem. Man får
en åskådlig, rätt beklämmande bild av
lärarinnans ensamhet i skolhuset med de bruna
tapeterna och den rykande spisen, där det
skugglika minnet av företräderskan som blev
velig av ensamhet och nöd lever kvar, och
därjämte några glimtar av arbetet med barnen
och av den unga kulturpioniärens drastiska
för
sök att skaffa sin skola ett bibliotek. Vägarna
är mörka och kvällarna ensliga. Eva Örn är
emellertid, som man säger på landet, ”morsk”
och går inte under i första taget. Med sin
sällskapliga och föga filosofiska natur kommer
hon snart i livlig kontakt med bygdens folk
och råkar in i svåra konflikter. Hon uppvaktas
med närgångenheter av socknens grovt
primitive Don Juan, en handlande, och med sin
klipska hjärna lär hon sig snart att hålla
honom kort och ändå utnyttja chanserna.
Omedvetet är hon förälskad i den gifte
godsägaren i socknen, men av sitt heta blod drivs
hon in i en sinnenas förening med prästen.
När förbindelsen skall få följder vägrar prästen
att gifta sig med Eva; han tar i stället sitt eget
liv. Den unga lärarinnan föder sitt barn och
beslutar sig också för att fostra upp det. Med
frejdigt mod bekämpar hon fördomarna och
driver sin vilja igenom. Vikarlanda ger sig och
Eva med son blir upptagen i gemenskapen. Ty
lantbefolkningen har en naturlig syn på sådana
ting och med större rätt fruktar Eva den giftiga
medelklassmoralen.
Romanen får sin karaktär, sina brister och
förtjänster, av den livfulla, vårdslösa, direkta
jagformen, som ju alltid går en smula
bröst-gänges till väga. Man kan som bekant inte
måla fan i morgonrodnadens guld, lika litet
som en so i rosenrött, men att vissa partier
i denna prisroman verkar så påträngande
beror nog inte bara på stoffet, utan mest på
att författarinnans stil och uppfattning inte är
tillräckligt renade. Det är väl mycket av
jargong. Men medryckande blir skildringen av
Evas framfart och öden. Bygden är här sedd
genom stadsbarnet-lärarinnans vakna ögon:
det blir saftiga, märgfulla, humoristiska
karakteristiker, aldrig nedlåtande. En grotesk scen
av ett bönemöte i full storm hör till den
burleska genren, men författarinnan kartlägger
också några i litteraturen rätt nya områden av
pietistisk religiositet på ett så pass
intresseväckande sätt att man grips av verklig längtan
efter att så småningom få dessa trakter
genomlysta av en konstnärs rena och renande blick.
Med glöd och inlevelse berättas själva
huvudhandlingen. De erotiska scenerna har en viss inre
sanning, en känslans och fantasiens schvung,
och även om inte prästen beter sig i allo
trovärdigt, så är han som psykologisk typ, i sin
kluvenhet och asketism, ganska intelligent träffad.
640
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
