Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Lindin, Ester, Tänk, om jag gifter mig med prästen! anmäld av Margit Abenius - Sundström, J. R., ”Ja ä inte dö än”, sa Janne Vängman, anmäld av Thure Nyman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
Eva Öm, pioniär, är en originell och roande
hjältinna, fast inte odelat sympatisk, hon har
något av Becky Sharp-typens förmåga av
beräkning. Och inför hennes berättigade kamp
för den ogifta moderns sociala och mänskliga
rätt frestas man till en stillsam invändning att
kärleken till mannen väl ändå inte är någon
flyktig episod i detta livsproblem. Efteråt
överraskar man sig med att sitta och fundera över
vad det egentligen är som rör och griper
i denna livsvarma men något stoj ande roman.
Och blicken faller då på bokens övriga
kvinnogestalter. Bakom Eva Örn skymtar nämligen
en rad andra kvinnor och bakom dessa
återigen ett helt tåg osynliga. Där är till exempel
Helga, den fula, hämmade bonddottern, i vars
skygga ögon Eva redan första kvällen i
Vikar-landa läser en otrygghet som hon känner igen,
en ångest som har samband med läran om
blodet och såren. Helgas väg går till fängelset
och i en dramatisk scen heter det: ”Då skrek
Helga. Eller var det jag som skrek?” — Från
de fina, de spröda, de olyckliga kvinnorna
kommer, tänker jag mig, i Ester Lindins bok
de mer sammansatta tonfallen av levande
smärta, indignation och längtan. Från dem
kommer också bokens djupare tendens, som är
en kamp för rätten att få utveckla sig i full
mänsklighet på livets tre viktigaste områden:
kärleken, verksamheten och livsåskådningen
eller religionen. Eva är sina medsystrars
språkrör och mot allt som är till hinders på
kvinnornas livsväg ”i en genommaskuliniserad
värld” strider hon fränt, yrvaket och oförfärat.
Det har diskuterats om Ester Lindins roman
är en yrkesroman eller en kärleksroman och
med oro har man frågat sig: Gjorde hon rätt
som inte höll sig strikt till det givna
uppsatsämnet? För att komma med något nytt och
med stöd av ovanstående föreslår undertecknad
att ”Tänk, om jag gifter mig med prästen!” är
en metafysisk prisroman. Margit Abenius
Janne Vängman
J. R. SUNDSTRÖM: ”Ja ä inte dö än”, sa
Janne Vängman. Bygdeberättelser.
Bonniers 1940. 4: 75.
När man först gör bekantskap med
centralfiguren i de berättelsesamlingar som bära
J. R. Sundströms och Janne Vängmans namn
på titelbladet, känner man sig en smula
tveksam. Ingen bestrider en författare av
bygdeberättelser rätten att ljuga, om han gör det
bra, men det finns en mycket bestämd gräns:
han måste ljuga så att det kunde vara sant.
Janne Vängman verkar till en början nästan
alltför grotesk för att vara sann. Hans tokerier
och bravader äro kanske inte stolligare än
andra tokars, men hans språk är vidunderligt.
Man frågar sig stundtals om han — och
författaren — egentligen begriper det själv. Men
när man har lärt känna honom litet bättre
framträda de mänskliga dragen hos honom allt
tydligare, och till slut skulle man nästan kunna
gå ed på hans äkthet. Janne Vängman är inte
bara en tokstolle med en specifik jargong, som
■— det måste erkännas — alltjämt kan bli en
smula påfrestande ibland, utan en levande
människa med både huvud och hjärta på sina
rätta platser. Hjärtat har han ju mindre
användning för, eftersom han är en fattiglapp,
som mera sällan har något annat än tjuvskjutet
älgkött att avvara till nödlidande
medmänniskor, men det finns där som ett primitivt
socialt medvetande, som tar sig uttryck i satsen:
den fattige har också rätt att leva. Huvudet
har han mera bruk för, och han använder det
ofta och gärna, ombedd och oombedd. Bakom
de konstbesynnerliga ord och vändningar som
han älskar att häva ur sig i alla möjliga
situationer döljer sig ett klart och redigt förstånd,
som endast vid högtidliga tillfällen omtöcknas
till följd av kaskarnas mångfald. Och han kan
utveckla både list och förslagenhet om det
gäller att klara sig ur en knipa
(”Länsmans-förhör”) eller ge storbönder och falska
profeter en läxa (”En rättegång i vildmarken”,
”Den stora kometen”).
Janne Vängman är som sagt centralfiguren
i den nya samlingen liksom i de föregående.
Han spelar inte alltid huvudrollen i
berättelserna, men han är alltid med på ett höm, och
det är nästan alltid han som fäller den
avgörande repliken, yttrar det förlösande ordet
och får den stundom pinsamma situationen
att upplösas i skratt. Bakom honom växer så
småningom hela bygden fram med
fattiglappar och storbönder, väckelsepredikanter och
skvallerkäringar. Det blir till sist ett rikhaltigt
persongalleri med gumman Vängman, gällare
Vreding, Lars Nordiäng, nämndeman
Sund
641
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
