Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Sundström, J. R., ”Ja ä inte dö än”, sa Janne Vängman, anmäld av Thure Nyman - Söderhjelm, Alma, Fem droppar i aftongroggen, anmäld av Margit Abenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
man och Dahlkvistan i främsta raden, alla
tagna på kornet och återgivna med omutlig
realism men i regel utan påtaglig illvilja.
Det är nu ett halvsekel eller kanske mera
sedan Janne Vängman och hans kumpaner
gjorde älgmarkerna osäkra där uppe i
skogsbygden ovanför Ludvig Nordströms Öbacka,
och att mycket har förändrats sedan dess,
därom kan J. R. Sundström ge besked. Hans
historier forma sig stundom till små
kulturbilder, och tillsammans bilda de ett helt litet
kulturpanorama över byn och socknen.
Superiet, läseriet och vidskepelsen härjade och
florerade och svälten var en ganska vanlig
vintergäst i både stugor och fähus. Men det
var ett segt och hårdfört släkte som hade att
möta hemsökelserna, och man kanske kan
hoppas att det ligger något symboliskt i titeln
på den senaste samlingen av berättelser där
uppifrån: ’”Ja ä inte dö än’, sa Janne
Vängman”. Thure Nyman
Fem droppar
ALMA SÖDERHJELM: Fem droppar i
aftongroggen. Bonniers 1940. 4: 75.
Aftongroggen med de fem dropparna,
tillredd, omskakad och serverad av Alma
Söder-hjelm, borde väl rätteligen anmälas av någon
herre som är ”mönstrad in i Amors här, den
käcka här som går dit där längtans örnar leda,
medan pulsen trumman slår”, eftersom den
med varm kärlek och ringa respekt är ägnad
just herrsläktet och eftersom vinjetten prydes
av två barskalliga, anekdotberättande
direk-törsherrar vid kräftbordet. Men prövar man
aftondrycken i fråga, så torde de mer och
mindre beska ingredienserna lika väl vara
avpassade för kvinnligt smaksinne.
Professorn-groggblandaren tycker att män och kvinnor
är mycket olika, himmelsvitt olika, men hon
älskar inte herr- och damsida, skilda
kyrkbänkar. Vad hon vill är att blanda, omskaka
och röra ihop oss en smula, så att det
självständiga och roliga kryper fram ur den stela
borgerligheten. Ty ”borgerligheten är den
rullgardin man drager ner mellan solen och sitt
hem, när man ej har någon annan relation till
solen än rädslan för att den skall komma ens
möblemang att blekna”.
Eftersom innehållet självt är så blandat och
hoprört, torde ingen kunna läsa sidorna i strikt
ordningsföljd, man måste nödvändigtvis
utfinna ett mer flugigt och fladdrigt sätt att
avnjuta dem. Men hur man än beter sig — ett
tu tre är groggen svald hel och hållen, och
något är borta och något är kvar. Bland de
brokiga infallen finns det åtskilligt att ta fasta
på. Måttligt intresserar kanske uppmaningen
till fula herrar att ”smeta lite créme i ansiktet”
för att bli skönare. Då är det mer sunt
förargelseväckande att läsa ett stycke som heter
”Låna gärna eld, men inte idéer!”. Den
spirituella professorn går där in på den kommers,
den stöld, det utbyte, det växelrytteri som alltid
råder och måste råda på idéernas och tankarnas
marknad. Det kan ju dock gå mer eller mindre
anständigt till. ”Jag känner mig alltid generad,
ja, flat”, skriver kåsören, ”när jag konstaterar,
att en karl lånar idéer av en annan människa
och i synnerhet av en dam. Och j ag blir alldeles
paff, när de framställer mina idéer som sina
egna. Det händer ofta. Det häftar något både
ynkligt och löjligt vid en karl som till den
grad glömmer vad man sagt, att han i ens
egen närvaro inte bara berättar en anekdot,
såsom tagen från luften, utan även framställer
mina idéer som vore de hans egna. Jag har
alltid intrycket av att den där herrn kommer
plötsligt iklädd min blus och min hatt eller
kommer in, utrustad med min damväska eller
min skrivportfölj och går bort med dem utan
att på hela tiden med ett ord eller en min
antyda, att han vet, att han är utklädd eller
att det är mina tillhörigheter han har.”
Inledningskapitlet berör samma tema. ”Oü est
Thomnie?” frågar författarinnan och gör
gällande att bakom varje stor kvinnas insats står
en man, fast konventionell uppfattning hindrar,
att vi någonsin får veta, vilken manlig idévärld
som inspirerat en madame Curies, en Amalie
Skrams eller Greta Garbos bragder. Det torde
nog vara så, att mycket få — vare sig bland
män eller kvinnor — har primäridéer,
originaltankar. Stöter man på någon sådan brukar det
verka som en häftig uppenbarelse.
Alma Söderhjelm själv måste nog sägas vara
en person med oberoende syn. I kåseriet ”Vari
består borgerligheten?” reder hon på ett
välgörande sätt ut de tre begreppen uppfattning,
åsikt och livsåskådning. Uppfattning kan man
ändra, åsikter avsvärja, men livsåskådningen
kan man stundom låta sitt liv för. Vad
livs
642
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
