Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Söderhjelm, Alma, Fem droppar i aftongroggen, anmäld av Margit Abenius - Branner, Per-Axel, Pojke i Sibirien, anmäld av Holger Ahlenius - Zetterholm, Tore, Stora Hoparegränd och Himmelriket, anmäld av Artur Lundkvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
åskådning är förstår aldrig brackan eller
slavsjälen. — Den bästa, den mest stimulerande,
ja, själva den femte droppen i aftongroggen
är emellertid denna (i kåseriet ”Varför är
självständigheten eftersträvansvärd?”): ”Den
som varit med och upplevat att ett folk som
länge varit kuvat plötsligt återvinner eller
erövrar sin frihet, den vet vilken lyckokänsla
detta medvetande fyller en med. Det andas
ut. Det känner sig bättre och friare. Finland
kände när det blev självständigt inte bara
lyckan att få leva sitt eget liv. Det kände
framför allt lyckan att få börja arbeta på sin
själs förädling, på sin andliga utveckling,
sin-nesjämvikt, moral — att inte behöva smussla
med sanningen för att tillfredsställa en annans
tyranniska begär, högmod, fåfänga. Att utan
intrång lyda sitt samvetes röst och vandra
ostörd och ofredad fram på den väg som är
rättfärdighetens.” Detta har erfarenhetens och
upplevelsens dyrbara och omisskännliga must.
Margit Abenius
Stockholmsskildring
PER-AXEL BRÄNNER: Pojke i Sibirien.
Stockholmsskildring. Bonniers 1940.
6:25.
Per-Axel Bränner, känd och uppskattad
teaterman, har till omväxling med yrkesmödorna
nedskrivit en ”stockholmsskildring”, vari han
berättar om en fjorton—femtonårig pojkes
upplevelser under åren 1913—14 i stadsdelen
norr om Odengatan, öster om Norrtullsgatan
och väster om Valhallavägen.
Några anspråk på konstnärlig egenart eller
mer individualiserad människoskildring kan
inte utläsas ur den sympatiska lilla boken,
som närmast består av en rad inte alltför fast
sammanfogade situationer, stämningsbilder och
episoder. I dessa speglar sig med mjukt
avtonade konturer det gråtrista ”Sibirien” med
de gröna oaserna Bellevue och Vanadislunden,
ungefär sådana vi känna dem även i dag.
Stockholmsscenerierna höra överhuvudtaget till
det njutbaraste i boken, även om en eller
annan anakronism insmugit sig: Kungstornet
fanns sålunda inte före världskriget.
Tidsbilderna äro också bra. F-båtsdiskussionen,
bonde-och arbetartågen, borggårdskrisen,
krigsutbrottet sätta sina märken i vardagstillvaron och
avhandlas i hetsiga pojkdispyter. På bio
väcka Max Linder-filmerna publikens
stormande munterhet; på Operan uppföra
dansmästarna Fokin och Fokina baletten
”Kleo-patra”, som med hänförelse avnjutes från
scenbalkongen av två musikbitna skolpojkar.
Frånsett dessa speciella tidsdrag återfinner
man hos ”Stickan” ungefär de allmänna
egenskaper som tillhöra hans ålder och dess
föreställningsvärld. Där är grubblerierna över Guds
existens och livets mening, kärleken och döden,
där är darwinismen och socialismen, där är
litteraturen med Strindberg och Levertin och
— naturligtvis! — Nietzsche,
gymnasistfilosofen par préférence. Där är
konstnärsdröm-mar och ynglingaidealitet, brådmogen
tonårs-erotik, samvetsfrågor och bekymmer för
utkomst och yrkesval. Allt är trovärdigt, redbart
och naturligt men också utan all verklig
originalitet.
Några typografiska kuriositeter i form av
skylttexter, satta som marginalrubriker, äro
svåra att förstå avsikten med. En stilistisk
överarbetning hade slutligen inte skadat;
språkliga anomalier som ”dom blevo” (sid. 48)
och en ”officer till häst red genom parken”
(sid. 106) hade då måhända kunnat undvikas.
Holger Ahlenius
Romandebut
TORE ZETTERHOLM: Stora Hoparegrand
och Himmelriket. Tiden 1940. 7:50.
Denna debutbok av ”en ung
stockholms-akademiker” tillhör den osmält realistiska och
journalistiska genren. Materialet är rikhaltigt
och omväxlande nog; handlingen flyttar sig
mellan ett kyffe i Gamla stan, en strumpbutik,
en direktörsvåning, en sjukhussal och så vidare.
Men det hela är uppfattat på ett vanemässigt
sätt och upplivas inte av några mera
personliga iakttagelser. Den ofta generande
banaliteten och tarvligheten i framställningen färgar
också det Stockholm författaren skildrar. Är
det för resten bara en slump att så gott som
alla nyare stockholmsskildrare är så påfallande
banala?
Huvudpersonen är en ung, ofullgången
uppfinnare och ingenjör, som för en svältexistens
som ritare, bosatt i ett förfallet hus i Stora
Hoparegränd. Han träffar en flicka på en
643
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
