Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Maury, Lucien, Panorama de la littérature suédoise contemporaine, anmäld av Holger Ahlenius - Sandel, Cora, Bara Alberte, anmäld va Margit Abenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
kan anmärka på, är proportionerna, som då
Lundkvist och Asklund tillmätas större
utrymme än Hedenvind-Eriksson och Martin
Koch, samt på den franska metoden att
gruppera materialet efter genrer, vilket i fråga om
svensk litteratur kan bli en smula förvirrande
ibland. I övrigt är det fullt naturligt, att lyriken
kommit att stå något tillbaka för prosan i ett
arbete som vänder sig till utländsk publik, och
att monsieur Maury talar med särskild
förståelse och kärlek om den diktning som stod
i sitt flor då han först stiftade bekantskap med
vårt land, alltså om Strindberg, Heidenstam
och Levertin; man kan ändå förundra sig över
att han så vaket och in i detalj har följt
utvecklingen ända fram till den dag som är.
Sitt största intresse för svenska läsare har
den lilla boken i den mån den behandlar det
välkända ämnet ur nya och för oss originella
synvinklar. Utgående från att det nutida
Sverige tagit slutgiltig form inom sina naturliga
gränser under åren kring 1810, framvisar
monsieur Maury, att den romantik, som då
blomstrade upp mot bakgrunden av nederlaget,
besvikelsen, statsvälvningen och Bernadottes kloka
men krassa nyttopolitik av 1812, gav uttryck åt
nationens djupaste instinkter och aspirationer,
åt den nationella frihetstanken, de historiska
minnena och den svenska naturens egen poesi.
Den motsättning, som då framträdde mellan
diktare och intellektuella å ena sidan,
politikerna å den andra, mellan de förras
trohet mot kulturarvet och traditionerna och de
senares diplomati och praktiskt-rationalistiska
hänsyn, har genom mer än ett sekel förblivit
karakteristisk för svenskt tanke- och känsloliv,
menar monsieur Maury. Han nämner inget
annat årtal än 1812, men han kunde ha tillagt
1864, 1905, 1918, 1939 och — 1940!
Mitt i ett utilistiskt samhälle i ständig
kontakt med vad som rör sig på kontinenten
utvecklas alltså denna romantik och kommer allt
framgent, på ungefär samma sätt som
revolutionen i Frankrike, att verka som den
bestämmande faktor, till vilken alla senare
strävanden, medvetet eller omedvetet, taga positiv eller
negativ ställning. Det är en fyndig och
originell synpunkt, som visar sig slående riktig.
Liberalismen, åttiotalet, tiotalismen äro
anti-romantiska med allt vad en ivrig motsägelse
innebär av beroende och inre samhörighet.
I nittiotalet skjuter den nationella romantiken
från seklets början nya skott, och kanske
kan man utan alltför stor svårighet
igenkänna den i Pär Lagerkvists stridbara
humanism, i Agnes von Krusenstjernas erotiska
mystik, i Harry Martinsons drömmar om
världs-nomaden. Vad som åter skiljer den svenska och
skandinaviska naturalismen från den franska
är, som monsieur Maury klarsynt påpekar,
Kierkegaards avgörande inflytande, som främst
verkar indirekt, genom både Ibsen och
Brändes. Sedan romantiken dött bort i ihåligt
kling-klang, är det en ny generation, som hos sig
själv återfinner ”de nordiska folkens
oförytter-ligaste arv: den moraliska fordran, det
renhets-och sanningskrav, den eviga, ständigt
pånytt-födda kritik, på vilka protestantismen och den
oändliga mängden av folkliga sekter alltid hade
levat” (sid. 47). Åttiotalets intellektuella
revolution innebär en övergång från estetik till etik,
en antiromantik, på vars botten en skarpsinnig
iakttagare som monsieur Maury återfinner det
nationella arvet, en romantik i ny skepnad:
”Det i egentlig mening skandinaviska, förutom
doktrinernas anpassning efter de nordiska
folkens livsvillkor, det är denna protestantismens
gamla anda, som, återupplivad i Danmark, går
som en eld genom diktverken, denna hämnande
och renande låga som glödgar intelligenserna
i sanningens tjänst. Utgången ur en religiös
spekulation, som snart förloras ur sikte, bevarar
den intellektuella revolutionen blott dess
moraliska princip, ett storslaget kategoriskt
imperativ: en sublimering av den hederskodex, av
det krav på kvalitet i allt som utgöra de
skandinaviska folkens stolthet.” (Sid. 49 f.)
Det är i en sådan passage en initierad
fransman ger prov på sin fria och självständiga syn
på vår kultur; det är i en latinsk spegelbild av
detta slag som vi, överraskade och tacksamma,
igenkänna det bästa hos oss själva.
Holger Ahlenius
Alberte slår sig igenom
CORA SANDEL: Bara Alberte. Översättning
av Ann-Mari Lindberger. Bonniers 1940.
8: 50.
Det ligger åtskilliga år mellan var och en
av Alberteromanens tre delar. Men det är
ingen fara för kontinuiteten. Den som en gång
har läst de två första delarna glömmer dem
645
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
