Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Sandel, Cora, Bara Alberte, anmäld va Margit Abenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
CORA SANDEL
inte. I varje fall inte själen i dem, hela
stäm-ningskaraktären av ångest och snärjande grå
dimmor, och den intensiva melodien som
okuvligt kämpar sig fram liksom genom smärta
och motstånd utan att någonsin förlora sin
grundkaraktär och sina egenartade nyanser
av skygg, djup ömhet och ett stänk cynism.
Det är ett så utpräglat nordiskt temperament
i Cora Sandels författarskap: hennes
exklusiva konst skulle inte ha kunnat uppstå ur
någon annan grund än det långa mörkrets
arktiska trakt. De episkt kraftiga linjerna är
inte denna säreget fängslande författares sak,
men den starka personligheten och känslans
underströmmar ger verket enhet. Cykelns tredje
del heter, uttrycksfullt nog, ”Bara Alberte”.
Den är kanske inte så enhetlig som den
närmast föregående, men friare och rörligare, och
på de sista sidorna har man nått fram till en
verklig utsiktspunkt.
I ”Alberte och friheten” hade ödet med
blind brutalitet klippt av kärleken mellan
Alberte och hennes danske vän. Hon räddades
från undergång av målaren Sivert Ness, och
när hon med honom väntar ett barn tar Sivert
på sig ansvaret. När tredje delen börjar har
Alberte en liten son, ett ömtåligt och
komplicerat barn, vars medvetande är en summa
minnen av gatluft och kyla, otillräcklig föda
och oklar ångest för allt. Krigstid ligger
emellan. Åt rösterna har den gett en viss bruten,
cynisk accent. Författaren Pierre, en av de
redliga, tappra, djupt tänkande franska
intellektuella, som dras till Alberte av sympatins
och frändskapens lag, har inte bara fått
ansiktet skadat i kriget utan också hela
sammanhanget i sin inre värld brutet. Målaren
Sivert intresserar, en för Alberte gåtfull man,
vars gåta kanske till sist består i att han hör
till den människosort, för vilken ändamålet
helgar medlen. Makalöst levande är porträttet
av Jeanne, Pierres franska hustru. Med sin
latinskt formfulländade skönhet, sin
rättskaffens borgerlighet och sin rappa tunga som
smattrar fram andrahandsåsikter har Jeanne ett
slags effektivitet och energi som kommer livet,
”det stilla, det verkliga inom en”, att vissna.
Romancykelns huvudperson är emellertid
Alberte själv och dess inre tema är Albertes
kamp för sin integritet och hennes tillblivelse
som diktare. Som motto över hennes
utveckling kunde stå: ”Den som en gång tar livet
från galen sida, får till sist ta livet som det
är.” Alberte har mycket av oansvarig
dagdrivare i sig och tidvis driver hon farligt nära
det bottenlösa. Hon hör till dem som alltid
måste värja sin personlighet — inte bara mot
människor, utan också mot naturen och de
yttre sensationerna, som på henne har en
våldtagande och övermäktig inverkan. ”Här
har hon åter en av dessa tillvarons trakter,
som man måste kryssa sig igenom med
återhållen andedräkt och slutna ögon”, heter det.
Men livslusten hos Alberte är på samma gång
otroligt seg och stark. Och på den norska
bondgården hos Siverts gamla föräldrar
upplever hon i sällsam extas, i kapp med den
sjudande nordiska våren och den färgstarka
sommaren, sitt genombrott som diktare. Hon
bryter sig igenom, halvt bedövad, i nätternas
mardrömmar och dagarnas arbetsrus. Det är
som att vara med om en födelse, ofrånkomlig
och ödesbestämd, fylld av ångest, men en
levande ångest, av svår vånda och till sist
befrielse. Av Albertes otympliga manuskript
646
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
