Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Sandel, Cora, Bara Alberte, anmäld va Margit Abenius - Sønderby, Knud, De kolde Flammer; Klitgaard, Mogens, De røde Fjer, anmäld av Artur Lundkvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
har det blivit en bok. Den har många brister.
”Men styckevis kom vartenda ord uppflytande
ur de okända djupen, där sanningen döljer sig
och varifrån den stiger fram igen, omklädd,
oigenkännlig som drömmen, omöjlig att
gen-driva. Det är vad hon har att stödja sig vid.
Komma med som försvar, om ödet en dag
kräver räkenskap av henne. Ny räkenskap.”
Alberte är framme vid friheten — utan ironisk
biaccent. Där väntar också stor ensamhet.
Inte ofta i modern litteratur torde en
betydande kvinnas utveckling ha skildrats mer
äkta än i romanen om Alberte. Den hör till de
för en litteraturälskare kärkomna böcker som
slår ihjäl en mängd andra, visar upp deras
ihålighet och utplånar dem. Hur många falska
mansböcker har man inte läst över samma
ämne och hur många pretentiöst
självbespeg-lande kvinnoböcker. Om den tafatta Alberte
står det aldrig att hon är betydande eller
intelligent, men hon verkar det ändå, det är det
märkliga.
Men det lönar sig dåligt att försöka
karakterisera Cora Sandels människor i efterhand.
Hon har nycklar till dem, känner ensamhetens
djup och gränserna mellan oförenliga, liksom
den ordlösa ömheten mellan två besläktade,
och hon upplever med strindbergsk
känslighet vardagshändelsernas och miljöns
återverkan på nerverna. Inifrån lyssnande och
musikalisk och på samma gång en målarstil
med fina grå valörer, där en och annan djärv
nyans bryter av, har hennes konst, särskilt
människoteckningen, en kärv och raffinerad
äkthet som inte är lik någon annans.
Atmosfären är fångad i intensiva scener,
med en målares känslighet för dagrar. Bara
genom en kort dialog fångar Cora Sandel
tonfall och öde hos enkla franska kvinnor,
krigets mater dolorosa. Här som i alla sina
böcker gör hon ett par av sina oöverträffat
fina barnporträtt. Något habilt går nog inte
att uppleta i hela Cora Sandels författarskap.
De fattiga, hårt arbetande konstnärer hon
skildrar har sannerligen ingenting gemensamt
med det innehållstomma patrask som i moderna
romaner brukar gå under beteckningen
”konstnärskretsar”. Det är tåga i dem, must och kärna.
Med en viss rätt kan Cora Sandel avsluta sin
roman med det allvarliga ordet ”sanning”. Vad
som är diktarens privilegium är till sist
ingenting annat än det enkla och svåra: ”att få tala
om lite sanning” — ”få sagt litt sannhet”.
Margit Abenius
Två från Danmark
KNUD SØNDERBY: De kolde Flammer.
Jes-persen og Pio. København 1940.
MOGENS KLITGAARD: De røde Fjer. Povl
Bränner. København 1940.
Dessa två danska böcker från våren 1940
säger knappast något om litteraturens nyblivna
villkor i Danmark. De är skrivna av författare
i trettioårsåldern, som fortsätter sin påbörj ade
produktion utan avsteg från dess tidigare
tendenser. Båda är mycket danska, på ett
utpräglat köpenhamnskt sätt, och den ena boken
har råkat få en den historiska parallellens
aktualitet av ganska oförutsedd art.
Knud Sønderby skrev som mycket ung en
talangfull tidskrönika, ”Midt i en Jazztid”. Nu
har han tagit upp mognare erfarenheters
problem, men en av hans förebilder har tydligen
varit den för kärleksskildringar under
trettiotalet normgivande ”Farväl till vapnen” av
Hemingway. ”De kolde Flammer” skildrar ett
försök att i äktenskapets form realisera den
fullkomliga kärleken under en vistelse på
Grönland. Kristian Vase, som länge varit sin pappas
välartade son men nu gripit till sin hobby
filmkameran för att försörja sig, träffar den
otillfredsställda fru Vera, som i hast skiljer sig
och följer honom på en expedition till det
arktiska landet. Den obehagligaste sjösjuka kan
inte skilja dem åt, men uppe i den lilla
kolonien blir frun mycket isolerad och kan inte
dela mannens trivsel med omgivningen. Hennes
tro på honom som den ende och rätte, hennes
förhoppning på deras förhållande som det
stora äventyret som aldrig ska ta slut störtar
hastigt samman och hon finner sitt liv
hopplöst. Han får anledning misstänka henne för
otrohet med en målare och den avgörande
krisen inställer sig. Men den leder helt abrupt
till en uppgörelse och försoning, ett något
647
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
