Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Bullett, Gerald, Juryn, anmäld av Thure Nyman - Raymond, Ernest, Miraklet i Bredon, anmäld av Eyvind Johnson - Cather, Willa, Skuggor över klippan, anmäld av Margit Abenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
syn helt till sin rätt, och han har visat, hur lätt
det är att bedöma en människa fel, och att
döma henne med orätt.
Upplösningen kommer verkligen som en
överraskning och tillfredsställer väl knappast
habituéerna på kriminalproblem.
Thure Nyman
Om kärleksmiraklet
ERNEST RAYMOND: Miraklet i Bredon.
Översättning av Astrid Väring.
Höker-bergs 1940. 8: 75.
Den numera tydligen mycket uppskattade
engelske författarens senast till svenska
översatta verk är en ganska trögt framflytande
roman av den så kallade solida typen, som på
ett vilsamt sätt skildrar en mänska i yttersta
nöd och denna mänskas räddning undan
nedbrytande förtvivlan. ”Miraklet i Bredon” är
en flit-och-omtänksamhetsprodukt, och en av
dess främsta förtjänster är att den slutar på
ett någorlunda hyggligt sidantal; men man
har dock intrycket att författaren med den
jämna takt han håller inte är ovillig att
fortsätta några hundra sidor till och ytterligare
beskriva det underverk han låter sin hjältinna
vara med om. Emellertid vore det orättvist
att säga att hela boken är tråkig. Sedan man
kommit igenom de stelbenta, inledande kapitlen
visar Raymond sig vara en ryckvis god
berättare, medan han däremot måste betraktas som
en alltigenom slät filosof. Boken är ett
utförligt porträtt av en kvinna som vid
fyrtioårsåldern ännu inte har någon större erfarenhet
av erotik. Hon är praktiskt taget oerfaren, och
eftersom hon lever ensam med sin högfärdiga,
egoistiska, grälsjuka och nyfikna mor, som
förtrycker henne, är möjligheterna till
kärleksupplevelser ringa. Men genom förbindelsen
med en blind, femtioårs — gift — man hinner
hon slutligen fram till kärleken. Efter en seg
inre strid — och även en strid mot en
fördomsfull och häpen omgivning — vinner hon
en seger över världen och en fast hållpunkt.
Förbindelsen med den blinde mannen har
nämligen haft det resultatet, att hon blivit med
barn. Mot alla goda råd, såväl den stadigt
lagvigda, ytterst borgerliga systerns som den
blinde mannens, beslutar hon sig för att föda
barnet trots att hon inte kan gifta sig med
älskaren. I slutkapitlet reser hon till Italien,
dit systern följer henne; senare skall hon
komma tillbaka med sitt barn och vara moder.
Det är hösten 1938. I horisonten dyker de
hotande krigsmolnen upp, och det gör att man
under läsningen av romanen fruktar att den
präktiga hjältinnan aldrig skall hinna komma
i riktigt ordnade förhållanden igen.
Raymonds syn på mänskorna är både
ironisk och förstående, men de goda avsikterna
skyms av bra mycket trycksvärta. Slutklämmen
i romanen tycks vara, att mänskorna bör vara
hyggliga mot varandra, vilket är en gammal
tanke, men inte så dum för det.
Eyvind Johnson
Gammal tavla
WILLA CATHER: Skuggor över klippan.
Översättning av Siri Torngren-Olin.
Gebers 1940. 7: 50.
Intimitet och rymd är två ord som man
gärna vill gripa till för att karakterisera Willa
Cathers lilla mästerverk ”Skuggor över
klippan”, med motiv från det franska Kanada och
dess klippstad Quebec. Hennes stora
mästerverk torde väl alltjämt vara ”Landet långt
borta”. ”Skuggor över klippan” hör liksom
romanen om ärkebiskopen till den förnäma
grupp i Willa Cathers författarskap som
hämtar sin inspiration ur katolska kyrkans
historiska tradition. ”När solen steg upp ovanför
Ile d’Orleans stod Kebec-klippan där och lyste
över floden som ett altare med många ljus,
eller som en helig stad i en gammal legend,
biktad, syndfri, tvagen i guld.” — Den enkla
ramberättelsen är förlagd till Ludvig XIV: s
tid, men eftersom Willa Cather här som
annorstädes skriver om det eviga och oföränderliga
i människohjärtat och om sådana händelser
som är lika gamla som livet självt, behöver
hon ingen kostymering för att göra tavlan
pittoresk. En gång medförde skeppet, som
varje vår stävar uppför floden till Quebec från
moderlandet, själva kungens ståthållare, greve
Frontenac, och hans skyddsling, apotekare
Auclair med hustru och dotter. De kom alla
att bli bofasta i det nya landet och slå rot
i Kanadas jord. Madame Auclair dör, och far
652
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
