Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Hayes, Nelson, Dildo Cay, anmäld av Thorsten Jonsson - Rawlings, Marjorie Kinnan, Hjortkalven, anmäld av Margit Abenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
hustrun tycker att då kan det kvitta med
äktenskapet samt avviker, försynt och utan
uppgörelsescener. Hur det sedan vart får man
inte veta, men det är tydligen meningen man
ska tro att det vart bra.
Dålig kan man inte säga att historien är;
den har till och med en sorts egen, inte
snar-fager färg, en viss ton av bitterhet. Men den
är tillrättalagd, ända från det att
kontrahenterna på sid. 47 träffas och ”het, flammande
fiendskap gick som en våg mellan dem”. Den
är inte illa gjord, men den är gjord. På det
sättet har ”Dildo Cay” blivit en bra
underhållningsroman, medan den annars hade kunnat
kallas en bra roman utan reservationer.
Ti-iorsten Jonsson
Om djur och vildmark
MARJORIE KINNAN RAWLINGS:
Hjortkalven. Översättning av Ingeborg Essen.
Bonniers 1940. 7: 50.
Marjorie Kinnan Rawlings’ roman
”Hjortkalven”, belönad med Pulitzerpriset, hör väl
inte till de böcker som föser världslitteraturen
någon millimeter framåt eller orienterar oss
i vårt betryckta läge, men det kan ju också
vara skönt att för några timmar dyka in i ett
grönt och vilt rike som surrar av bin, sol och
sötma, lyser av granna blommor, skvalar av
tropiska syndaflodsregn och sjuder av
växtlighet, som vimlar av vilda djur av hundra
olika slag — björnar, vargar, lodjur, pantrar,
hjortar, tvättbjörnar och skallerormar,
härm-fåglar, skogsänder och ekorrar, levande sitt
liv av kärlek, hunger och rov. Om det är sant
att stora delar av den amerikanska kontinenten
håller på att torka ut till öken, så är det i och
för sig naturligt att några författare instinktivt
söker sig till det vilda och växande.
Handlingen i ”Hjortkalven” tilldrar sig i
tropisk miljö. Mitt i Floridas urskog ligger på
en karg och vattenfattig tallö en nyodling. Där
lever en man, fysiskt klen, men seg och
arbetsam och av en enstörig, naturälskande och
vänligt optimistisk disposition. Sina barn har han
måst begrava ett efter ett i späd ålder och
sorgerna har uttorkat hans hustrus känsloliv.
Hon är en storväxt kvinna som sköter
hushållets tunga börda men annars mest har
gnatighet till övers. Men en liten pojke blev
kvar i skaran, Jody, en fräknig benget med
sträv lugg och stora bekymmer för sitt
utseende. Jody är mjukt och ömsint skildrad och
hela den friskt poetiska boken handlar
egentligen om hans innerliga sympati för fadern
och hans samliv med naturen, hans dragning
till jakter och strövtåg. Innerst är han ensam
och har en värkande fläck av längtan i hjärtat
efter en mjuk och tillgiven varelse att leka med.
En vacker dag får han sin hetaste önskan
uppfylld, i det han släpar hem och får behålla en
späd hjortkalv från skogen. Kalven Flagg med
sin glada svans och sin gracila, livliga skönhet
blir Jodys passion och allt uppslukande intresse,
dagarnas innehåll och mödans belöning. Men
ack, efter ett år är kalven årskalv, med ansatser
till horn och en förfärlig benägenhet att äta upp
gårdens spirande gröda. Det blir nödvändigt
att skjuta kalven Flagg. Jody kastas ut i vild
ensamhet och sorg. Men på samma gång
medför den tragiska händelsen att ett av banden
med barndomens värld lossas och att pojken
gör sig beredd för ett nytt livsskede.
Recensenten, som i Jodys ålder också hellre höll till
i klipphålor och trädtoppar än i ”salongernas
frid”, minns mycket tydligt de floder av tårar
som utgöts, när kjolarna enligt en obönhörlig,
tyst lag måste utökas på längden. Det var en
sönderslitande och hopplös och mycket
komplicerad sorg; den ökade kjollängden var en
symbol för att nu ingick man i ”de storas”
värld av tråk och ledsamhet och en viss
löjlighet. Bakom sig lämnade man något vilt och
fritt och heroiskt. Övergången från primitiv och
magisk barndom till medvetenhet är väl också
det lätt och smeksamt antydda huvudtemat
i ”Hjortkalven”. Marjorie Kinnan Rawlings
har sinne för alla varelsers ensamhet, och en
av de bästa scenerna målar en utsvulten, halt
och höftskadad varg utanför stugan i
vinternatten, fyllande den med en trist och
egendomlig stämning. Författarinnans svaghet är att
hon hopar lite väl mycket av det goda, äventyr
och djurscener och måltider, till förfång för
tydligheten. Men hon har ibland utmärkt
målande bilder. Om den svartmuskiga, vilda
bohemfamiljen Forrester i urskogens djup, tätt
sammansvetsad i mot- och medgång, heter det
till exempel: ”Det uppstod en rörelse bland
männen som om jästen börjat häva sig i en
limpdeg.” Åskådligt! Margit Abenius
655
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
