Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Werfel, Franz, Det förskingrade himmelriket, anmäld av Holger Ahlenius - Fallada, Hans, Karla och jag får ärva, anmäld Thorsten Jonsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
stramare, mindre ordrik stil; jämförelsen med
Flauberts klassiska skildring av en fattig
tjänstekvinnas liv i ”Un cæur simple” ligger
här nära till hands.
Teta är skakad i sitt innersta, inte bara
därför att hon gått miste om sina inteckningar
i himmelriket utan också därför att hon genom
sin godtrogenhet medverkat till brorsonens
förfall. I all hennes själviska beräkning har dock
insmugit sig något av godhet och hjärtevärme,
av detta att ängslas för en annan och med
klappande hjärta vänta på brev, som är alla
mödrars bitterljuva lott, och som måste räknas
henne till godo. Men bikt och botgöring är
den enda väg som i sista hand står henne
öppen, och så ansluter hon sig till en av de
turist- och ”pilgrims”-resor till Rom, som varje
pingst anordnas av katolska kyrkan med dess
specifika blandning av fromhet och affärssinne.
Detta partis behållning ligger i den enkla
kvinnans dråpliga reaktioner inför palatsens och
kyrkornas konstskatter, som för henne närmast
bli stationer på lidandets väg. Bland
medpassagerarna finns en välvillig kaplan, som
mottager hennes bikt och ger henne absolution,
och Teta Linek slutar sina dagar på höjden
av lycka: under audiensen hos påven, just då
hon mottagit dennes välsignelse, sjunker hon
samman. En blodpropp från de gamla
överansträngda kokerskebenens åderbråck har gått
till hjärtat, men hon hinner ännu att få en rad
sympatibevis från fromma stiftelser och
reskamrater och en rosenkrans från den Helige
Fadern själv, innan hon för alltid lägger sina
ögon samman.
Franz Werfel berättar i epilogen, att Teta
fått makt över honom genom att utgöra en
levande protest mot tidens oandlighet och
materialism, genom sin exklusiva inriktning
på det eviga. Men för läsaren är det svårt att
tillerkänna henne metafysiskt behov eller
spiri-tualistisk läggning; hon synes snarare
företräda den primitiva människans medvetna
rädsla för de eviga straffen och
undermedvetna skräck för jagets upplösning. Vilket som,
Werfels roman må vara ojämn och brista i
komposition och enhetlighet, dess ideologi må
vara otillräckligt motiverad i händelseförloppet
och människoskildringen, men i Teta Lineks
verkligt levande, på en gång rörande och
frånstötande, gripande och komiska gestalt har den
både sin konstnärliga styrka och sin mänskliga
raison d’étre.
Översättningen vittnar om stor skicklighet
och ospard möda, men det hade nästan varit
onaturligt om Knut Stubbendorff på varje
punkt hade lyckats överflytta den tunga,
inkrånglade, ordrika tyskan till lättflytande och
fläckfri svenska. Holger Ahlenius
Pinneberg med pengar
HANS FALLADA: Karla och jag får ärva.
Översättning av Knut Stubbendorff.
Hökerbergs 1940. 10: —.
I en tysk uppslagsbok, som säkerligen är
representativ för den nya tyska
litteraturpolitiken, kan man läsa om Hans Fallada att han
är litterär representant för miljöteorien, det vill
säga att han betraktar människor som
funktioner av omgivningen. I romanen om
Pinnebergs är, heter det, personerna ”haltlösa och
obeslutsamma”, och endast Lämmchen sätter
sig till motvärn mot sitt öde. Senare verk av
Fallada ”förråder en talangfull skribent utan
stark, inre hållning”.
Detta skrevs 1937, och sedan dess har Fallada
i romanen ”Hackendal ger sig aldrig” försökt
bättra sig och uttryckt sin sympati för
åtminstone vissa sidor av den nazistiska rörelsen.
Hans nya roman, som i svensk översättning
heter ”Karla och jag får ärva”, är en avsiktlig
pendang till pinnebergboken, en omprövning
av dess gestalter.
Schreyvogel heter paret i denna bok, Max
och Karla. De har 178 mark i månaden att
leva på, men trots de magra inkomsterna, och
trots att Max då och då får ovett av chefen
på försäkringsbolaget där han är anställd är
familjen rätt nöjd, i sin lilla vindslägenhet,
med sin lilla dotter Pyttan. Olyckan inskrider
i form av en gammal släkting som avlider och
av en nyck donerar hela sin förmögenhet på
flera millioner och sitt riddargods till Max.
Det är roligt första dagen, men sedan
kommer besvärligheterna. De stackars unga
människorna vet inte alls hur de ska lösa de många
problem som är förknippade med att äga så
mycket pengar. De råkar i klorna på en advokat
och en hotellvärd, som hjälps åt att praktiskt
taget hålla ungdomarna fångna i en lyxsvit
på ett hotell, medan advokaten drar ut på
657
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
