Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Fallada, Hans, Karla och jag får ärva, anmäld Thorsten Jonsson - von Vaszary, Gábor, Hon; Betsch, Roland, Förtrollad vandring, anmäld av Gunnar Ekelöf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
tiden med arvsformaliteterna och räkningarna
växer. Samtidigt makar sig de gamla
genomhederliga och småtrivsamt löjliga vännerna
undan, och Max och Karla står där ensamma
tills de med ett raskt beslut sliter sig loss ur
hotellägares och juristers garn och reser ut
till sitt riddargods för att vara sig själva som
millionärer.
För Karla går det bra, hennes sunda
kvinnlighet låter sig inte förvillas av de nya
omständigheterna. Men Max blir en
problemmillionär. Han super sig full vid ett flertal
tillfällen och skroderar, han slänger ut
hundralappar till höger och vänster och köper hem
mer kräftor, gåslever och ostron än hushållet
kan göra av med. Till råga på allt skaffar han
sig en röd kapplöpningsbil — mycket
sensationell, ty det hela utspelas före 1914 — och
kallar den Satan Bullerbas Långben; och han
uppträder snäsigt mot sin hustru. Karla börjar
vara missnöjd med millionärslivet, och hon
sammanfattar: ”Vad som är verkligt fint
begriper vi oss inte på, och jag tyckte bättre
om krukan med blombukettmönstret som jag
fick av Meta Schulze än om allt vårt berömda
Meissenporslin. Jag vet nu, att pengar inte alls
för lycka med sig — åtminstone kan
människor som vi aldrig köpa lyckan för pengar!”
Max är inte säker på det än; men han lovar
att om han super sig full fler gånger ska Karla
få ta hand om pengarna.
En tid senare träffar han den unga
adelsdamen som bor på granngodset och börjar åka
bil med henne och besöka krogar. En natt
kommer han hem betydligt i hatten efter att
förgäves ha försökt få kyssa grannfröken, och då
är det hänt. Karla tar ifrån honom hela
förmögenheten och förvisar honom till slottets
portvaktsstuga, där han sysslar med
måleriarbeten och grönsaksodling. Redan efter någon
vecka har Max blivit en avgjort bättre
människa, men han får ändå i flera månader gå
omkring och sukta efter sin älskade hustru.
Han märker att stora ting är i görningen på
godset. När den luttrade mannen slutligen tas
till nåder igen, får han veta att hustrun sålt
slottet, styckat ägorna och delat ut
förmögenheten till de underlydande. Synnerligen lättad
och med några hundra mark på fickan beger
sig familjen från platsen för sin moraliska
förnedring, Max för att återuppta sin verksamhet
som försäkringsman, Karla för att som
förnöj
sam husmoder sköta hemmet och barnen (ty
Pyttan har fått en liten bror). Hur det sen
ska gå för familjen Schreyvogel lovar
författaren att berätta i en följande bok.
Historien är i högsta grad sedolärande och
moralisk, och i vissa stycken har Fallada rättat
sig efter den officiella kritiken. Han håller
visserligen fast vid att Max är en produkt
av miljön: bland förnöjsamma småborgare
mycket hygglig och snäll, i anspråksfull
slotts-miljö kaxig och odräglig. Men han
understryker gärna Max’ ”haltlöshet” och tecknar
den nya Lämmchens förträfflighet och energi
i mycket ljusa färger. Ur denna synpunkt är
romanen alltså en kompromiss.
I andra avseenden är det som man märker
en mycket anspråkslös berättelse. Den rymmer
ett och annat småtrevligt parti, en och annan
sida som man läser med nöje; och givetvis är
stilen flyhänt om också glanslös. Verkligen
övertygande skildrade är de båda ungdomarnas
tafatthet och känsla av övergivenhet i de nya
förhållandena. Men i det stora hela har den
schablonmässighet, som märktes exempelvis
redan i ”Varg bland vargar”, här odlats i
betänkligt hög grad, och författarens goda
lynne kan inte dölja den karaktär av
intresselös overklighet som berättelsen till största delen
har. Till Falladas mera betydande böcker kan
den inte räknas. Thorsten Jonsson
Två
underhållningsromaner
GÄBOR von VASZARY: Hon. Översättning
av Gösta Olzon. Wahlström &
Widstrand 1940. 9: 50.
ROLAND BETSCH: Förtrollad vandring.
Översättning av Nils Holmberg. Gebers 1940.
7:50.
I förlagsreklamen för GÅbor von Vaszarys
Parisroman ”Hon” säges att detta är en ”bok
om det Paris, vi alla älska” — varmed i så
fall måtte förstås Döme och andra
internationella hörn, bulevardpress, diverse
mellanhavan-den med illa valda portvakter och grannar
och ett på det hela oskuldsfullt njutande av
den okontrollerade sedernas frihet som inte
fanns att få hemma. Om detta är det Paris vi
658
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
