Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - von Vaszary, Gábor, Hon; Betsch, Roland, Förtrollad vandring, anmäld av Gunnar Ekelöf - Osorgin, Michail, Den gröna världen, anmäld av Johannes Edfelt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
alla älska må lämnas därhän, i varje fall är
det väl den sida av Paris som först mött
oerfarna, äventyrslystna och för andra ting
ointresserade utlänningar.
Om man liknade Paris vid en syltgryta bleve
Vaszary i så fall skumsleven och hans bok
skummet — vilket vi som barn alla var så
förtjusta i. Och ingenting ont i det. Men det
bör under sådana förhållanden inte förtigas
att det i boken inte heller finns en enda sant
uppfattad och äkta skildrad Parisstämning.
Där finns en sällsynt förtunnad Parisluft, och
vad som händer och sker kunde likaväl ha
hänt och skett annorstädes, ja, till och med
hemma i Budapest eller i Stockholm.
För övrigt är ”Hon” historien om en i Paris
verksam ungersk tecknare och hans
förhållanden, framför allt hans Pinnebergsäktenskap
med Céline, en direktörs- och senatorsdotter
som snarare verkar midinette från Murgers tid.
Det hela är ibland långtråkigt, ibland ganska
nätt och rörande — små smekord växlas, ett
inbrott skrämmer slag på kontrahenterna i
deras ”omöjliga” våning, en kanariefågel dör.
Sjukdom och påtvungen alpvistelse skiljer
Céline från hennes älskade, ett annat äventyr
kommer för hans del emellan och efter några
hoplappningsförsök blir skilsmässan
fullständig genom den manliga partens hemresa.
Personskildring är det egentligen inte tal
om, allt fladdrar bort i detaljer —
författarens ungerska börd förnekar sig inte. Det är
som om man lyssnade till ett kapell i någon
Zigeunerkeller: ett ständigt kvintilerande på
e-strängen, ständiga rytmiska crescendon, lika
oundvikligt följda av intresselösa
avslappningar, lek men ingen helhet. Satt man i en
Zigeunerkeller hade man kanske åtminstone
någon att prata med, är Zigeunerkellern en
bok blir man lätt led på ensamheten och den
enformigt omväxlingsrika musiken. Likväl kan
inte vissa sidor frånkännas ett slags furia.
När hjälten lämnar Paris utbrister han i sin
patetiska förtvivlan: ”Inte älskar man väl en
älskarinna!” Man förlåter honom mycket för
att han inte underhåller sin egen karaktär
och sitt förhållande till Céline, därmed även
till Paris, detta sista bittra sanningsord.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
