Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Lagerkvist, Pär, Sång och strid, anmäld av Johannes Edfelt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
Sång och strid
PÄR LAGERKVIST: Sång och strid.
Bonniers 1940. 5: 25.
”Hemland” och ”Evighetsland” äro de två
polerna i Pär Lagerkvists nya stora
diktsamling. Det har egentligen alltid varit så. Men
detta människornas land, som alltid haft en
försvarare i denne diktare, trotsigt ömsint om
människoandens värdighet, har nu i första
hand blivit den nordiska mark, där skalden
har sina rötter och där han fått näring för sitt
väsen.
Det närbelägna, det från barnsben förtrogna
och nu kanske av undergång hotade hemlandet
får sin hyllning i förklarad och innerlig sång:
”Norden är vårt fosterland”; ”Det sörjande
Norden”; ”Detta är landet”:
Det slitna stället på hemmets grind
som nötts genom åren av händer
som väl jag kände, och gårdens lind
som doft ner mot vägen sänder,
det är mig kärt, ej jag älskar så
något annat som finns i världen.
En gång som död skall jag längta att stå
vid grinden bland hemmets gärden.
Denna fosterlandsdikt bär i allo sin
upphovsmans genuina signatur; den är inifrån
sprungen, nödvändig, vibrerande, till brädden
fylld av stor och äkta känsla. I litterärt
avseende kan det sägas, att Lagerkvist här
förnyar en genre, som under långt tryggare tider
hos oss hotat att förfalla till bombasm och
död retorik.
I sådana dikter klarlägges också skaldens
omedelbara förhållande till det samtida
skeendet. Sitt ideella ställningstagande till den strid
som alltid rasat mellan drift och ande
dokumenterar Pär Lagerkvist denna gång i den
stora svit av poem som fått rubriken
”Apo-kalyptisk tid”.
Dåren tror att ny är tiden
och av mänska född.
Sedan evigt rasar striden
dit du nu blir nödd.
I denna kamp är den sanna människans plats
given. Lyrikern Pär Lagerkvist bevisar med
denna diktsamling åter till fullo, att han också
är stridsman; det heroiskt apolliniska draget
i hans diktning får i denna samling levande
uttryck i bland andra sådana dikter som
”Hoppets fackla” och ”Nya vapen”, den sista en
energisk appell till dem som tveka att stå det
onda emot:
Blott dåren tror det goda
ej fötts att resa svärd,
om ondskan än må bloda
och söla ner en värld.
Var viss! Om du ej värna
nu vill din tro i strid
skall ingen morgonstjärna
inviga en ny tid.
För vår människoångest, för andens betryck
och nöd i denna kamp ger diktaren åter en
gång intensiva och fängslande uttryck, ofta
i en sammanträngd och epigrammatisk form
som betecknar något nytt hos denne sångare.
Inte sällan tangeras den kristna symbolvärlden,
och bilden av den korsfäste skymtar mer än
en gång i dessa strofer: Kristusgestalten blir
i Lagerkvists värld ett slags lidandets okände
soldat; han förmänskligas och blir en av de
plågade och kämpande i ett ständigt
martyrium, en evigt pågående kamp. Men i en
annan mäktigt gripande, i sin naivitet och
klarhet monumental dikt möta vi honom som den
utvalda människan, som siaren med utkorelsens
hemliga tecken på sin panna (”Guds son”):
Jag är min Faders ende son
och blott av honom född.
En stackars jordisk kvinna från
en bondby låg förblödd
för min skull, och en timmerman
stod ängsligt böjd bredvid,
fast han en gud ej avlat kan,
höjd över rum och tid.
I sidan känns ibland ett sting,
jag är kanhända sjuk,
705
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
