Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Ekelöf, Gunnar, Ung dikt, anmäld av Johannes Edfelt - Stiernstedt, Marika, Man glömmer ingenting, anmäld av Georg Svensson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
fördomsfria inlevelse i sin samtids unga poesi.
Riktigt, ja, slående riktigt, påpekar utgivaren,
att Edith Södergran som så många andra stora
diktare är — realist. Till och med en till synes
så exotisk subtilitet som poemet ”Månens
hemlighet” är en verklighetsannotation. Den har
fått sin form i den förra finska kampens
blodiga år av en djärv poet, vars drivfjäder
var omutlig sanningslidelse. Till oss, som
uppleva världen av år 1940, kan den — liksom
hennes flesta dikter — tala på ett
inträngande-och övertygande sätt:
Månen vet... att blod skall gjutas här i natt.
På kopparbanor över sjön går en visshet fram:
lik skola ligga bland alarna på en underskön
strand-Månen skall kasta sitt skönaste ljus på den sällsamma
stranden.
Vinden skall gå som ett väckarehorn mellan tallarna:
Vad jorden är skön i denna ensliga stund.
Johannes Edfelt
Marika Stiernstedts roman
MARIKA STIERNSTEDT: Man glömmer
ingenting. Bonniers 1940. 11:50.
Om man skall söka efter ett tema i Marika
Stiernstedts nya roman och inte bara ta den
som ett livfullt berättat och klokt tolkat stycke
mänskligt liv så tvingar sig romanens titel på
en. Den är till yttermera visso anbragt som
motto på bokens sista avdelning, i vilken den
kvinnliga huvudpersonen kommer till klarhet
om sig själv och sitt förflutna. ”Man glömmer
ingenting”: minnena verka som levande krafter
i vår tillvaro och dirigera vår vandring med
större kraft än förnuftets klara målsättning. En
händelse är inte slut med att den är ohjälpligt
passerad, en människa ej utstruken ur vårt liv
med att hon är död och begraven i det
förflutna — först när vårt inre kommit till klarhet
om det förgångnas rätta innebörd och funnit
den magiska besvärjelseformel som kan
förjaga vålnaderna och ge dem frid i deras
gravar, då kunna vi ”stryka över och gå
vidare”. Naturligtvis uppfatta inte alla det så,
allra minst den frejdige konjunkturryttaren,
men den ärliga, av personlighetskampen
upptagna människan är alltid i färd med att
begrava sina döda, att granska sina
räkenskaper för att få debet och kredit att gå ihop.
Om en sådan självprövande natur,
konstnärin-nan Nora Segervind, handlar Marika
Stiernstedts nya roman, som vill visa hur svårt det
är att driva in sina fordringar på livet utan
att sätta andra i skuld, hur det till slut blir
nödvändigt att skänka efter och jämna ut. Det
är som väntat var en djupt human bok, präglad
av författarinnans nobla etos, som ställer höga
krav på människorna men samtidigt är bräddat
av överseende medkänsla.
Nora Segervind är verkligen en liten ibsensk
Nora, litet tamare visserligen men full av
obändig frihetslust och fast besluten att inte
bli docka åt någon man. Hon växer upp i en
svensk landsortsstad som enda barn till en
major på övergångsstat. Fadern är en
resignerad man, knäckt av motgångar. Han ägnar sin
dotter all ömhet, men för hennes artistiska
fantasier förmår han inte uppbjuda mer än ett
förstrött intresse. Det bästa han kan önska
henne är en plats i stadens bank eller ännu
hellre att bli gift med en god man. Men Nora
värjer sig både mot det ena och det andra
framtidsperspektivet. En kärlekskrank notarie,
som hon av ren äventyrslust ingivit vissa
förhoppningar, avpolletterar hon så fort det blir
fråga om formellt frieri. Hon vill inte fångas
i de nät som småstaden och borgerligheten
lägga ut för henne, nej, hon vill ut i världen
till konsten och de riktiga människorna om
hon så skall behöva rymma från alltsammans.
Men stora världen kommer i stället till henne i
den distingerade, lätt demoniska gestalten av en
avlägsen släkting på faderssidan,
kammarrättsrådet Berthold Segervind, som tillfälligt gästar
majoren. Han och Nora äro trots
åldersskillnaden besläktade själar, och kontakten är
ögonblicklig. För henne har han det okändas och
intressantas lockelse, medan han å sin sida röres
och tjusas av den lustiga och ovanliga flickan.
Han får se hennes teckningar och erbjuder sig
på stående fot att bekosta hennes utbildning i
Stockholm, där hon kan få bo i hans hem. För
Nora ter sig chansen sagolik, men fadern, som
vet mer om Berthold och hans
familjeförhållanden, vill inte ge sitt tillstånd. Det blir en
strid mellan far och dotter, men innan de nått
708
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
