Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Stiernstedt, Marika, Man glömmer ingenting, anmäld av Georg Svensson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
en uppgörelse dör fadern, och Nora anser sig
oförhindrad att anta onkelns erbjudande, så
mycket mera som han nu är den enda släkting
som intresserar sig för hur det går för henne.
Hela denna upptakt till romanen har stor
fräschör och äkthet. Det är en ypperlig
små-stadsskildring från seklets början. När Nora
anländer till Stockholm omkring 1910 är hon
nitton år. Hungrigt bereder hon sig att anamma
sin nya tillvaro som konstnär. Det visar sig
att hon hos kammarrättsrådet hamnat i en
miljö, vartill hemstaden ej erbjöd några
motsvarigheter. Det är ett rikt hem med berömda
konstverk på väggarna och artistiska
inred-ningsarrangemang. Men atmosfären är sjuk
och tryckande, familjelivet är djupt tragiskt.
Bertholds hustru är en åt spritmissbruk
hemfallen hjälplös hysterica, som ömsevis ligger
vrak och ömsevis utvecklar en skärande falsk
livsglädje. Med psykopatens skarpsynthet
märker hon genast att mannen ej enbart av omsorg
om konsten bjudit flickan till sitt hem och att
Nora ser upp till honom som sin idol. Det
kommer till vilda utbrott av svartsjuka mot
mannen och smaklösa utmaningar mot flickan,
vilka blott kunna driva de två närmare
varandra. Nora blir medveten om att hon älskar
Berthold, och han dras även fysiskt allt
kraftigare till henne. Men samtidigt är han
skrupulöst lojal mot hustrun, bunden av ett löfte att
aldrig svika henne och av minnen från deras
lyckliga tid. Han blir nästan ansträngande ädel
och tjusig när han med en sjukvårdares mjuka
handlag vyssar hustrun till ro efter ett av
hennes raseri- och griserianfall för att
därefter alldeles kollra bort flickan med ett
stormande känsloutbrott — vid flygeln. Vill man
vara alla till lags blir ingen nöjd, och det
kan inte hjälpas att Berthold i läsarens ögon
tämligen snart förlorar både sin demoniska
charm och sin viljestrama nobless. Enligt
konventionella betraktelsesätt uppträder han
möjligen som en gentleman, men inför djupare
rättskrav framstår han snarast som en
för-skingrare på känslans område. Han tar ur den
ena kassan för att täcka vad han stulit ur den
andra och vice versa. Visserligen kan man inte
göra honom några förebråelser som inte
författarinnan låter honom själv göra sig, men
man undrar om inte Marika Stiernstedt gjort
den gode Berthold litet för stor ära med denna
omständliga och omutligt objektiva redogörelse
för hans sorglustiga demonstration av
sede-regeln ”det ena du vill och det andra du skall”.
Ty som tragisk kärlekshjälte har
kammarrättsrådet en allvarlig brist: han saknar lidelse och
temperament. Det är synd att författarinnan
skall ha misslyckats med en så central figur i
sitt galleri — eller är det rättare att säga: valt
en så misslyckad person till huvudfigur —, ty
det kan inte hjälpas att läsarens otålighet över
Berthold stundom går ut även över berättelsen.
Emellertid blir situationen i det segervindska
hemmet till slut ohållbar för Nora. Berthold
och hon ha äntligen fallit i varandras armar
och förklarat varandra sin kärlek, men han
ber henne av hänsyn till hustrun att söka
glömma honom, inte begripande att denna
hamletpose av tragisk självuppoffring just är
ägnad att sätta outplånliga spår i ett ungt
kvinnohjärta. Hon flyr i en storm av känslor
till Paris för att fortsätta sina studier, möter
där en manlig kamrat som länge hyst en
obesvarad kärlek till henne, gifter sig med
honom och tror sig ha funnit en dräglig
kompromisslösning på sitt liv. Med konsten går det
bra, med äktenskapet sämre, ty mannen har
på känn, att han inte äger henne helt, och blir
melankolisk och lynnig. Den aldrig utlösta
kärleken till Berthold verkar som en
underminerande kraft i Noras känsloliv, det förflutna
jämnas inte ut förrän hon återsett Berthold, nu
en fri man, och insett att det nu är hon som
inte är beredd att bryta sönder sitt äktenskap.
Hon har redan hunnit bli en annan; vad som
en gång tedde sig som den stora, befriande
chansen ter sig nu som en illusion. Därmed
har författarinnan nått sin berättelses mål;
hon klistrar visserligen på ett effektfullt slut,
men det kan man bortse ifrån.
”Man glömmer ingenting” är en diger roman,
i vilken författarinnan kunnat glädja sig åt
rikt strömmande ingivelse. Snarast önskar man
att hon offrat en del av sina bifigurer och
deras öden till förmån för en fastare
komposition. Skildringarna av artistlivet i Paris
äro knappast originella, ej heller var det
kanske nödvändigt att leta sig så långt tillbaka
i de olika huvudpersonernas liv. Men dessa
klagomål gälla alltså en embarras de richesse
och rubba inte slutomdömet: en levande, fin
roman, där ingenting köpts billigt och där
problematiken aldrig tillåtits klavbinda
inbillningen. Georg Svensson
709
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
