Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Anmälda böcker
- Siwertz, Sigfrid, Mer än skuggor, anmäld av Artur Lundkvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Drömnoveller
SIGFRID SIWERTZ: Mer än skuggor.
Bonniers 1940. 5:50.
I sina nya noveller har Sigfrid Siwertz
skenbart givit sig drömvärlden i våld. Det har
emellertid stannat vid att han låtit locka sig
av drömmarna som litterärt material, vilket
han med stor frihet använt vid konstruerandet
av sina noveller. Det är bara fråga om en
kärna av autentisk dröm, sedan har den
medvetna novellistiska tekniken anknutit till
drömmönstret och utvecklat detta med fullfjädrat
artisteri. Likväl är det uppenbart att
dröminslaget verkat förnyande på den siwertzska
novellkonsten. Och det är inte en blott teknisk
förnyelse (det givs inte någon enbart teknisk
förnyelse) utan drömmens suveräna
gestaltningsmetod och irrationella logik har
verkligen bidragit att prägla dessa noveller, befriat
dem, givit dem en djärvare, osöktare
symbolisering och effektivt sammanträngda
förlopp.
Med rätta talar författaren själv om sina
drömförlopp som ett mellanting mellan
sömndrömmar och dagdrömmar. Hans motiv äger
också övervägande en ljus karaktär och
hänför sig till hans vanliga miljökretsar. Av skräck
och mörk bottenlöshet finns påfallande litet;
de drömkänslor som förhärskar är
desorientering, upplösning, förlamande trötthet,
maktlöst begär. Han möter en flicka i ett
sommarlandskap, vars stillhet skälver av hans egen
hjärtklappning, och de far ut i roddbåt på
det lyckoblanka vattnet. Men snart sluter sig
vassen omkring dem, ett redan genomlevt livs
erfarenheter träder kylande emellan dem och
flickan blir till den genomskinliga skuggan av
en för längesen död. Han kommer hem till sitt
hus, som lutar olycksbådande ut över en
dimmig sjö; allt är annars som det brukar, utom
att han inte finner någon människa hemma.
Försjunken i tankar på utplåning ser han hur
vattnet belagts med damm och skymningen
strömmar in genom fönstren som grått damm,
upplösande huset och tingen, tills han tycker
sig sitta vid ett ändlöst hav. Han är med bland
skjutande soldater i en skog, det är ett krig
med äventyrsstämning där ingen faller; men
med ens börjar de stupa omkring honom,
skogen förkolnar, marken rivs upp av
eldkvastar och en osårbar fantom skrider emot
honom till obeveklig närkamp. Detta är
noveller av enklare drömtyp, med lättfattlig
symbolisering och välbekanta
perspektivförskjutningar.
Mera driftsbetonat invecklad är den i febrig
färgprakt dränkta tropikdrömmen med sin
sammansättning av begär och ångest. Fången
i en hydda hotas han av stridstrummorna, men
faran övergår i vällust inför de dansande
kvinnorna. En av dem lockar honom med sig
i skenet av en svällande måne. Båten han skulle
med blåser allt avlägsnare, fickuret blir till
en navel, nej, ”något ännu värre”, och
landskapet förlamar honom, snärjer honom i
formlöst begär. Han förföljer den gäckande
kvinnoskepnaden till havs, men kanoten förtärs av
den lågande solen, kvinnan förvandlas till en
polyp som omsluter honom med sina sugarmar
och drar ner honom i djupet, ”i glömskan och
förtappelsen och det yttersta mörkret”. Det
sista han klamrar sig fast vid är en
pennstump från barndomen (författarskapet? en
kulturens symbol?)! Med sitt uppenbara
innehåll av hämning och uppdämd lust, av begär
som vänds i skuldkänsla och undergångsfasa,
är denna dröm ovanligt blottande och
beundransvärt sinnrik i sin förening av det
elementära och det personliga. Även författarens mest
medvetna reflexioner ansluter sig väl till
biktschemat (”Varför har vällusten en bottensats
av förtvivlan? Intet sårar anden så som
vällusten”). Och karakteristiken av drömmens
kvinna äger en dubbel innebörd: ”Alaila
saknar allt blixtrande och glittrande, all glädjens
och infallets lätthet, men hon har en sällsam
ljuvhet, som gör en andlös och på något vis
sorgsen. Ja, hennes drag har en djurisk oskuld
som just för att den intet vet om sorgen gör
en obeskrivligt sorgsen.”
Han drömmer även om miss Gloria Green,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Sep 22 17:34:15 2025
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/blm/1940-9/0048.html
