Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Spong, Berit, Sommarbrev, anmäld av Thure Nyman - Olsson, Albert, Sand, anmäld av Thorsten Jonsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
moget, gärna till och med litet övermoget. Men
inte ens idyllen är något en gång för alla givet
och begränsat. Den inte bara fortsätter, den
lever också vidare. Där den tillfälligt skövlats,
gör man allt för att återskapa den. Och det är
minst lika viktigt, att den växande idyllen får
tid att mogna, som att den färdiga bevaras.
”Sommarbrev” är inte någon toppunkt i
författarinnans produktion, men den skänker både
nöje och litterär njutning, den är i stort sett
solig och harmonisk, med ett ord en äkta Berit
Spong. Thure Nyman
Bondenöd i Halland
ALBERT OLSSON: Sand. Tiden 1940. 7: 50.
Ett ovanligt vackert omslag — av Lennart
Gram — har Albert Olssons nya roman, och
att det är en bra bok innanför ser man snart.
”Sand” är en historisk roman, men utan
sprakande äventyr och brokig rekvisita. Den
skildrar livet i en liten halländsk by under en
mansålder i mitten av sextonhundratalet, och
uppenbarligen har författaren inte valt motivet
därför att den historiska genren är populär
nu; det är en upplevad bok som har trängt
sig fram inifrån och har sina rötter i
förtrogenheten med den skildrade trakten. ”Sand”
är en omfångsrik lunta; den närmar sig Ivar
Lo-Johanssons romanformat och har liksom
Albert Olssons förra roman ”.. . och jorden
ger”, vissa beröringspunkter med
Lo-Johans-sons författarskap.
Huvudpersonen i den nya boken är en
skatte-bonde i en by av frälsebönder. Han heter Tore
Gudmarsson — namnet har samma klang som
Ingmarsson, och mannen har en viss frändskap
med tidigare stora bondegestalter i svensk dikt.
Tore Gudmarsson är bred som en logdörr,
kraftig i armarna och styv i sinnet. Nästan
hela hans liv består av konflikter med
omgivningen. Han strider på två fronter: mot
herrarna, två generationer Brockhusen, och mot
bönderna i byn som är ett oföretagsamt släkte
och gärna låter trycket uppifrån pysa ut åt
sidan: i avund och kiv inbördes. Den sociala
situationen verkar övertygande skildrad; då
och då erinras man om argumenteringen i
Axel Strindbergs ”Bondenöd och stormakts-
dröm”, som kanske bidragit att aktualisera
stoffet för författaren.
Tore Gudmarsson är ensam i sin by om att
våga sträcka på sig och hävda sina rättigheter.
När boken börjar dräper han Brockhusen den
äldre efter att ha fått smaka ridpiskan, och
sedan får läsaren boken igenom följa
växelspelet mellan hans ångest över gärningen och
hans trots mot nästa herregeneration. Detta är
bokens ena huvudmotiv; det andra är Tores
strid mot sanden som sköljs upp ur havet och
sedan av stormarna rivs in över åkerjorden
och dränker grödan under gula vågor. I striden
mot sanden får Tore ge tappt och byn måste
på bokens sista sidor flyttas längre upp från
stranden; men i kraftmätningen med herrarna
bevarar Tore sin integritet, och den moraliska
konflikten löses — det är inget dåligt
psykologiskt drag — genom att han på gamla dar
tar sönerna till sina förtrogna och genom
denna delgivning blir kvitt en del av bördans
tyngd.
Det är ett ingalunda alldagligt romanmotiv
Albert Olsson behandlar. Den närmaste
motsvarigheten är väl Astrid Värings redan nära
femton år gamla roman ”Frosten” om
hungersnöden 1867 i en västerbottnisk bondby. Skulle
man jämföra Albert Olssons roman med den
kunde man säga att Astrid Värings roman
hade större koncentration och en mera
artistisk hållning, men att författaren till ”Sand”
står det enkla folk han skriver om mycket
närmare och i sin livserfarenhet och äkthet är
överlägsen.
Svagheterna i Albert Olssons roman ligger
nämligen på det artistiska planet. Intrycket av
styvsint kraft hos huvudpersonen framkallar
författaren främst genom en måttfull
anslutning till den isländska sagans berättarstil, och
i synnerhet dialogerna har ofta blivit mustiga
och rejält kraftfulla. Men metoden har också
sina faror, och någon gång händer det att
Tore Gudmarssons uppträdande kan påminna
om den praktfulla parodi på fornnordisk kraft
som finns i Eyvind Johnsons ”Slutspel i
ungdomen” (”Tore tömde hastigt bägaren och
kastade den hårt i huvudet på en av de
närstående. Sedan red han sin väg.”). En annan
sak är att romanen inte verkar alldeles
tillräckligt genomarbetad. Konflikten mellan Tore
Gudmarsson och Brockhusen den yngre till
exempel: den skildras i många dramatiska
716
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
