Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Olsson, Albert, Sand, anmäld av Thorsten Jonsson - Ossiannilsson, K. G., Livet måste levas, anmäld av Thure Nyman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
scener — men för många, så att det ena grälet
tar udden av det andra och dramatiken ger
vika för monotoni.
Men trots detta markerar Alhert Olssons nya
roman ett stort steg fram mot en utpräglat
personlig konstnärlighet. Hans förra roman
verkade i sin ton och teknik ibland lite
föråldrad; den hade ett allmänt åttiotalistiskt
tycke och en sorts stämning av ibsenskt familj
e-problem mitt i statarsakligheten. I denna bok
har han frigjort sig härifrån. Gemensam för
bägge böckerna är en illusionsfri, rätt kärv syn
på förhållanden människor emellan, som gärna
lägger tonvikten på aggressiva tendenser. Denna
grunduppfattning har i den nya boken klätts
i symboler av större bärkraft, vilka också ger
ömheten tillfällen att slå ut i blom på
undanskymda platser. I sin helhet förmedlar ”Sand”
kontakten med en författare som har rika och
väl smälta erfarenheter att ta ur, och i sin
äkthet och kraft har stora resurser som ännu
säkerligen inte är fullt utnyttjade.
Thorsten Jonsson
De onda tungorna
K. G. OSSIANNILSSON: Livet måste levas.
Bonniers 1940. 6:75.
Den som läste ”Smeden Bångs träta med
Vår Herre” för några år sedan, griper gärna
Ossiannilssons nya roman, fastän den har fått
en kvasidjupsinnig titel, som verkar en smula
oroande. Smeden Bång hade ju råkat dräpa en
annan människa av våda och försökte sedan
sona sitt brott efter eget huvud, och när nu
hans sondotter Elna Bång har tilldelats en
huvudroll i den nya romanen, väntar man sig
kanske, att problemet ska tas upp från en
annan sida och skärskådas i nytt ljus. Men
mera än efternamnet på huvudpersonerna ha
de bägge böckerna knappast gemensamt, om
man frånser bygdemiljön, som är densamma,
och tendensen mot förvriden religiositet, som
går igen med ökad skärpa i den nya boken.
Den behandlar annars konflikten mellan en
människa, som fått smaka på den bokliga
bildningens frukter, å ena sidan och en miljö, som
ställer sig oförstående för alla
bildningssträ-vanden, å den andra. Elna Bång har varit
hushållerska åt en lektor inne i staden och insupit
det smittämne, som ligger i luften i ett hem,
där det finns gott om böcker. Den gode lektorn
har lärt henne läsa språk och gjort henne
hemmastadd i böckernas värld, men Elna Bång
skulle gott kunna begagnas som tillhygge av
dem som ifrågasätta bildningens värde: inte
blir hon lyckligare för det. När lektorn dör,
står hon ensam i livet, slumpen för henne
samman med en hemmansägare från
födelsesocknen, och det slutar med giftermål.
Dessförinnan har hon emellertid tagit löfte av
mannen att inte hindra henne från att läsa
och att inte forska efter hennes känslor i det
förflutna. Hon har ägnat sin lektor en djup
tillgivenhet, och hans minne är henne heligt,
men hon vill att det skall vara klara papper
mellan henne och mannen. Det går också bra
till en tid, ty Ivar Pålsson är en ärlig natur,
men snart börjar det viskas försåtliga
anspelningar i hans öron av en som kallar sig hans
vän. Det tisslas och tasslas om Elnas läsande,
bygdeskvallret sätts i gång, och hennes liv blir
allt outhärdligare under mannens växande
misstänksamhet och folks fientliga blickar.
Elna Bång är en pliktmänniska, och hon gör
allt vad som står i hennes förmåga för att
undvika att ge skvallret näring. När mannen
insjuknar, vårdar hon honom med outtröttlig
omsorg. Han dör, och från skvallrets högborg,
de bigotta fröknarna Emerentia och Bothilda
Hanssons Kungsgården, utgår ett rykte, att
Elna skall ha förgiftat honom. Det blir
rättegång och gravöppning och dissektion, och Elna
Bång blir naturligtvis frikänd, medan de bägge
damerna, som antydas ha ett mystiskt förflutet,
befinnas vara mogna för internering. Varpå
Elna gifter om sig med den bildade och
rättskaffens kantor Carmén, som länge ägnat henne
sin hyllning.
Det är också han som uttalar bokens sens
moral: livet måste levas. Han — och
författaren — menar med detta, att det inte duger att
vara passiv mot det onda. Onda tungor måste
tystas med effektiva medel, och onda
människor måste buras in på för ändamålet
lämpade anstalter. Ondskan är sådan till sin natur,
att man inte kommer någon vart med den med
undfallenhet och kristligt tålamod. Man får
inte vara för fin för att ta i med
hårdhandskarna, om det behövs, menar författaren, och
den bildade är därvidlag handikapad gentemot
den mindre bildade.
717
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
