Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Rundquist, Per E., Luft under vingen, anmäld av Holger Ahlenius - Söderberg, Sten, Blåa band, anmäld av Thorsten Jonsson - Jacobsson, Nils, En man i hopen, anmäld av Holger Ahlenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
kan vara fri, även om man sitter på en
kontorsstol eller står bakom en disk.
Så ungefär har jag läst Rundquists bok.
Andra kunna läsa den annorlunda. Denne unge
författare har i varje fall en påfallande
förmåga att skapa atmosfär omkring en människa,
en situation, ett samtal, att med små, mycket
små medel suggerera fram de skiftande
stämningarna i deras finaste nyanser. Kanske lyckas
han bäst med den latenta irritationen eller
misstämningen mellan människor med så att
säga olika våglängd. Den fulla harmonien är
nu en gång svårare att fixera: episoden Gun
står vida tydligare för läsaren än människan
och livsgemenskapen Bibbi. Ett gott uttryck för
sin egenart har Per E. Rundquist slutligen
i den ytterligt lågmälta stilen, som under sina
mjuka, nästan ängsligt neddämpade
färgklanger gömmer på en spröd men fullt
förnimbar inre melodi. Boken har kommit att likna
en oktoberdag, som börjar med en grå och
dimtyngd morgon. Efter hand bryter solen
igenom, och vid middagstid är himlen blekblå,
luften höstklar och ren. Holger Ahlenius
Kanalkolportage
STEN SÖDERBERG: Blåa hand. Gebers 1940.
9: 50.
Sten Söderbergs roman ”Blåa band” handlar
inte, som man skulle kunna tro, om något av
de utmärkelsetecken som pryder
serafimerrid-dares bringor eller kavaj uppslagen på
medlemmar av Sveriges blåb andsförening, inte
heller om det blåa band som de snabbaste
atlantbåtarna hedras med. Titeln syftar i stället,
mera poetiskt, på ett blått band som förenar
stora vatten, nämligen Göta kanal, och boken
är en romantiserad skildring av kanalens
tillkomst.
Huvuddelen av materialet har varit
lättåtkomlig; den finns i den av S. E. Bring
utgivna stora historiken över kanalen. Det ska
inte förnekas att detta material delvis
arrangerats med talang. Men människoskildringen i
romanen präglas av en så fullständig brist på
allvarlig ambition hos författaren att det nästan
är förbryllande. Han dröjer utförligt vid en
kärlekshistoria som i romantisk pjollrighet
överträffar det mesta man har läst, och
bovar
nas bovaktighet är nattsvart som i den
billigaste buskteaterpjäs: ”Ja, din älskare,
lönnmördaren Jon, lyckades inte ta död på mig
den där gången i Forsvik. Blev du besviken?”
Hjälten är visserligen måttligt idealiserad men
alldeles ointressant i sin juvenila vacklan
mellan kallet, kärleken och självhävdelsen.
Helt säkert är romanen ”Blåa band” inte
representativ för Sten Söderbergs litterära
begåvning. Åtskilligt är kanske skrivet med
tanke på vad de svenska filmproducenterna
skulle kunna fatta intresse för, och kommer
nog också att väcka anklang — till exempel
följ ande räcka närbilder ur en av slutscenerna:
”Han såg på flickan vid sin sida; med
rodnande kinder och glittrande blå ögon, som
voro fuktiga och varma, besvarade hon hans
leende, de kramade varandras händer, och
hennes fingrar lekte med ordenstecknet på hans
bröst.” Men hade det inte varit lämpligare
— och liksom mera renhårigt — om
författaren i scenarioform presenterat detta direkt
för filmintelligentsian? Thorsten Jonsson
Vardagsöde
NILS JACOBSSON: En man i hopen. Gebers
1940. 9: 50.
Anmälaren har inte läst Nils Jacobssons
tidigare berättelser — och det är ett fel, eftersom
en bok helst bör bedömas också i relation till
författarens övriga produktion — och han
måste därför hålla sig till förlagets
upplysning, att dessa syftat till lättare underhållning,
medan författaren med årets bok satt sig en
större, mer ambitiös uppgift före.
Nu är det egentligen synd om den skribent,
som vill skildra en handelsresandes existens;
ämnet har ju för bara några år sedan
behandlats av en svensk författare, en av de riktiga,
med en egen syn och en egen stil. Jämförelsen
med Olle Hedbergs redan klassiska ”Får jag
be om räkningen” inställer sig obönhörligt,
vare sig man vill eller inte, och den utfaller
ganska smärtsamt för Nils Jacobsson. Någon
författare i den angivna meningen är han
nämligen inte. Han skriver en lättflytande
normalprosa utan varje personlig touche, han förmår
bygga upp en rörlig och njutbar berättelse, och
han är mäktig en utvärtes typskildring, som
720
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
