Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Karlzén, John, ”Si, detta är nytt”, anmäld av Artur Lundkvist - Aleby, Anders, Detta barn; Wildenvey, Gisken, Andrine och lyckan, anmälda av Margit Abenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
framstående modern, den besökande
överlig-garen från Lund med sin flödande jargong
och sitt värdiga skägg, och slutligen den
en-störige fabrikören som skulle blivit konstnär
men slagit sig på möbeltillverkning, som läser
ovanliga böcker och spelar på flygel, reser
utomlands varje år och lever på några
uppförstorade kvinnominnen från kontinenten. Det
är som om författaren speglade sin ungdom
i ynglingen och sin tilltänkta senare
mannaålder i fabrikören. Speglingen verkar i båda
fallen en aning falsk; man får en känsla av
att stå inför ett slags den förmenta
undantagsmänniskans romantiska landsortsperspektiv.
Säkert har Karlzén en vilja till förnyelse av
motiven, men han lyckas inte alltid så väl.
Och han förmår inte hålla stilen. Än är han
lyrisk och naturupptagen (ofta känsligt), än
är han kvickögd kåsör och satirisk
bondakva-rellist (ofta med god effekt), än patetisk
känslo-tolkare, än låtsat cynisk aforistiker. Intrycket
blir fladdrigt, obestämt, på ingen punkt helt
övertygande. Talang finns nog, men utan
styrsel. Vore författaren mycket ung skulle
man vara villig att hålla åtskilligt på honom,
men nu är han av allt att döma ganska
försigkommen. Därför fordrar man gärna större
mognad av honom i litterära ting än han i
denna bok visar sig äga. Artur Lundkvist
Stämning och berättelse
ANDERS ALEBY: Detta barn. Tiden 1940.
5: 75.
GISKEN WILDENVEY: Andrine och lyckan.
Översättning av Karin Björkman och
Elsa Thulin. Gebers 1940.
6: 75.
Laxen kliver i granetopp
och ruskar ner stora lövgrenar,
och ekorren springer på havsens bott’
och lyfter upp stora grå stenar ...
Så lyder en av de variationsrika stroferna
i ”Den bakvända visan”, en låt som nog kan
ljuda i ens öra nu, när det galna är det rätta
och det sjuka är norm och ”den handlöse
spelar på fela”. Det torde vara en sådan
livsstämning av gäckad dröm, brustenhet och
desorientering som Anders Aleby avser att
ge med sin galghumoristiskt lyriska
prosabok ”Detta barn”. Sjömannen Hugh Johnson
från Hillebäck i Skåne, vid vars vagga den
fromme skräddaren gjorde den eviga frågan:
”Vad månde varda av detta barn?” och som
hade till valspråk: ”Spänn din vagn vid en
stjärna!” återvänder efter många års irrfärder
till gamla Sweden och vaknar till sans ur en
feberdröm i sin hytt. Han befinner sig på en
ort med det underliga namnet Oaxen. (Lär
ligga i Sörmland.) Lika underlig som denna
fonetiska skapelse ter sig vardagen och
verkligheten i folkhemmets Sverige för den
hemvändande. Han kan inte finna sig till rätta med de
nya människorna, de hårda ungdomarna. Sin
barndoms älskade återfinner han som en fet
matrona, gift med en handlande. Men i hennes
sjuttonårstös möter han henne återuppstånden.
Det blir kärlek av, men flickan omkommer vid
en drunkningsolycka, och drömmen gäckas,
innan den har blivit verklighet. Hughs hjärna
brister under trycket och man finner honom
till sist syssla med storhetsvansinniga idéer om
sabotage mot krigsindustrien. Av detta barn
blev alltså en dåre som miste kontakten med
verklighetens mark.
Syftet med boken är som synes övervägande
lyriskt, ger en känslomänniskas protest mot
framåtkulturen. Författaren har lyckats med
några fina och varma glimtar från barndomens
hästhovsdiken och gärden, och en scen från
fädernegården har poesi; med nöje minns man
också några moderna skalders in- och
avtågande på ett stockholmskafé. Om det
till-lägges att författaren verkar intelligent och har
känselspröt som reagerar inför tidens problem,
så har recensenten därmed uttömt sina resurser
av gillande. Det blir bara halvlitteratur,
andra-rangskonst. Eyvind Johnson går spöklikt igen
i kompositionen och Jan Fridegård i vissa
snärtar, som tyvärr inte träffar målet med
samma säkerhet som förebildens.
Människo-teckningen blir ganska famlande och Hugh
Johnsons enda yttre kännemärke tycks vara
att han ständigt inskjuter orden ”yes” och
”but” i sitt tal.
Om man ska skildra och levandegöra den
personifierade vimmelkantigheten, den
bakvända visans värld, måste man själv vara
säker, rättvänd, ha kurs på stjärnan. (Låter
åtminstone väldigt trovärdigt!)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
