Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Aleby, Anders, Detta barn; Wildenvey, Gisken, Andrine och lyckan, anmälda av Margit Abenius - Värnlund, Rudolf, Modern och stjärnan, anmäld av Johannes Edfelt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
Norska författare besitter ofta en större
förmåga än våra att få människor att röra sig
som människor. De har kanske mer intresse
för individerna, och deras romantradition är
fastare. — Gisken Wildenvey fortsätter i
”Andrine och lyckan” sin enkla berättelse om
Andrine Skjæret som hade en så hård och
hemlös barndom. Nu återser vi henne som
svältavlönad kontorist i Kristiania, en ganska
värnlös varelse som inte har mycket att falla
tillbaka på. Fyrtio kronor i månaden, bostad
i en liten jungfrukammare. Hon träffar i
huvudstaden juris studeranden Gunnar Falch från
Nordlandet. En trevlig karl, en sådan som folk
talar om, en begåvad, bred, folklig natur, en
fantasiens martyr, som på grund av sin
svaghet och sin trevlighet lätt blir inringad och
bunden till händer och fötter. Han är oäkta
barn liksom Andrine och detta blir ett
föreningsband mellan dem. Gunnar har hopplösa
affärer och två barn på annan ort: Andrine
måste begå fosterfördrivning och ödelägger sin
möjlighet att bli mor. Äktenskapet kan inte
gärna starta under mörkare omständigheter.
Men Gunnar lyckas dock med Andrines hjälp
ta examen och får plats som advokat i den
stad som en gång var ”Nord-Norges pärla”.
Där lever de två under många år ganska väl
tillsammans och delar upp arbetet enligt
principen: åt mannen det intressanta, åt hustrun
det tråkiga. Naturen och klimatet är sådana
att de kräver stimulantia; det flyter mycket
sprit genom romanen. Spritbegäret blir
Gunnar övermäktigt och för Andrine börjar en
upprivande kamp mot dryckenskapen. Att läsa
om en mycket tålig människa är inte alltid
befriande, och Andrines historia lägger sig
ganska tungt på sinnet. Men författarinnan
lyckas dock redbart övertyga om att det mellan
de två makarna finns en intim, självklar
samhörighet bortom allt resonemang, som Andrine
känner som orubblig. Motivet är detsamma
som hos Salminen: en stark kvinna och en
svag man, vars olycka och svaghet hustrun
genomskådar och förlåter.
Gisken Wildenveys stil når inte fram till
någon mer utpräglad konstnärlig egenart utan
vinner snarare genom sin redlighet. Gunnar
är levande skildrad, men en komplicerad
person som den maskulina Maja Kullman skulle
fordra en mer nyanserad konst för att bli
trovärdig.
I slutavsnittet är Andrine på väg söder ut
för att söka skaffa sig en egen utbildning. Men
hon vill tillbaka till Nordlandet. Med livet
självt ristades landskapets konturer in i henne:
”Här vill hon leva och verka. Hav, himmel
och fjäll — de står där och väntar trofast. Till
dem har hon evig arvsrätt.” Evig? Om det
eviga råder numera rätt skilda meningar. Ty
ekorren springer som sagt på havsens bott’ och
lyfter upp stora grå stenar. Margit Abenius
Svenskt skådespel
RUDOLF VÄRNLUND: Modern och stjärnan.
Tiden 1940. 2: 75.
Liksom i ett av sina tidigare skådespel, ”Den
heliga familjen”, uppsöker Rudolf Värnlund
i sitt senaste dramatiska verk den stockholmska
arbetarmiljö, vars ton han vet att träffa på
kornet och vars konflikter han skildrar med
intim sakkännedom. Också ”Modern och
stjärnan” är ett slags apoteos över de mänskliga
band, som till slut bevisa att blod är tjockare
än vatten.
I medelpunkten för den dramatiska
handlingen står den gamla arbetaränkan, som vuxit
upp under den brantingska eran och delat dess
utvecklingstro och demokratiska frihetsideal.
Men världen har förändrats sedan dess, och
hennes båda äldsta söner ha fångats av tidens
våldsidéer; de äro beredda att med vapen
i hand träda i bräschen för vad de i
ungdomligt trosnit hålla för det riktiga. De tillhöra det
slags desperata ungdom, som i likhet med
upphöjda mönster gärna vilja osäkra revolvern,
då de höra talas om objektivitet. Ett inte
alldeles hopplöst drag är emellertid deras
ungdomliga äventyrslust; den är snedvriden
visserligen men rymmer ändå något av äkta
mänsklighet. I grund och botten äro de långtifrån
förhärdade och långtifrån så stålhårda som de
vilja ge sig sken av. Då de hotas av upptäckt
som vapensmugglare för sin hemliga
organisations räkning, är det deras gamla mor som
träder räddande emellan. I sin kärlek till dem
och familjen är hon beredd att offra sig genom
att ta ansvaret för brottet helt på sina egna
skuldror.
Skådespelet intresserar som studie i
genera-tionsmotsättningar och framför allt genom det
723
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
