Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Hessler, Carl Arvid, Engelskt statsliv, anmäld av Bo Enander - Maurois, André, Tragedy in France, anmäld av Bo Enander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
Labour — visserligen med understöd av
fron-dörer bland både liberaler och konservativa —
förslaget om allmän värnplikt.
De utrikespolitiska frågorna ha helt
naturligt i ett arbete av detta slag ställts något åt
sidan, men Hessler har aldrig försummat att
ägna dem sin uppmärksamhet i den mån de
kunnat belysa de konstitutionella problemen.
Hesslers arbete är en förträfflig inledning
i engelskt politiskt liv, sådant det utformats
under århundraden och sådant det ter sig i dag
då öriket och dess imperium strida för sitt liv.
Författaren döljer inte sin sympati för det fria
engelska samhällsskicket, som trots alla sina
brister dock representerar något av det
väsentligaste och värdefullaste som västerländsk
odling skapat. Hessler slutar också med att
anföra lord Halifax’ berömda svar på
Tysklands ”fredsultimatum” efter det franska
sammanbrottet: ”De brittiska folken och alla de
som älska sanning, rättvisa och frihet skola
aldrig acceptera denna Hitlers nya värld. Fria
män, icke slavar, fria nationer, icke tyska
vasaller, en gemenskap av nationer, som fritt
samarbeta för allas välfärd — detta är
grundvalarna för den nya och bättre ordning, som
brittiska folket önskar.” Bo Enander
Den franska tragedien
ANDRÉ MAUROIS: Tragedy in France.
Harper. New York 1940. $ 2:—.
De första partierna av Maurois’ skildring
av det franska sammanbrottet och dess orsaker
stöter läsaren inte så litet genom författarens
odrägliga suffisance och hans irriterande
benägenhet att blanda in fullständigt
ovidkommande och halvt skandalartade anekdoter om
några av de agerande huvudpersonerna i det
stora sorgespelet om tredje republikens
undergång, män som Maurois själv försäkrar ha
räknat som sina förtroligaste vänner. Men
dessa osympatiska intryck förflyktigas och
senare delen av boken, där Maurois skildrar
sin egen reaktion vid meddelandet om Paris’
fall — själv befann han sig då på officiell
mission i London — och om slaget vid Oran blir
gripande. För André Maurois innebar den
fransk-engelska konflikt som följde på
republikens upplösning också en rent personlig
tragedi. Få fransmän har ju som han försökt
verka för att göra England känt och älskat
i sitt hemland.
Maurois’ framställning av orsakerna till det
franska sammanbrottet bjuder på många
faktiska upplysningar av intresse och han bemödar
sig att försiktigt väga sina omdömen och att
avhålla sig från alla kategoriska domslut. En
sak som han upprepade gånger och säkerligen
med all rätt återkommer till, är bristerna i det
franska flyget. 1937, endast två år före
krigsutbrottet, producerade de franska fabrikerna
trettioåtta plan i månaden. Vid samma
tidpunkt uppgick den tyska flygplansproduktionen
till tusen plan i månaden. Även om den senare
siffran nog är tilltagen i överkant så var
Frankrike ohjälpligt på efterkälken. I mars 1940
hade Maurois ett samtal med en av
armécheferna, general Giraud, som förklarade att
hela hans armé vid denna tidpunkt hade åtta
flygplan till sin disposition!
Orsakerna till det franska flygvapnets
fullständiga förfall låg, menar Maurois, dels i
bristande lojalitet från flygindustriens sida,
dels i den permanenta oenigheten mellan armé,
flotta och flyg. Bristande förmåga till
samarbete synes för övrigt ha gjort sig starkt
gällande både i den politiska och den militära
ledningen. Mellan Daladier och Reynaud fördes
en gammal vendetta och den senare var
avgjord motståndare också till Gamelin, som i
sin tur var en svuren fiende till Weygand.
Maurois tillbakavisar däremot, säkerligen på
goda grunder, de allmänt spridda påståendena
om korruptionens väldiga omfattning. Att det
fanns korruption är obestridligt, men denna
var starkt begränsad. Detsamma gäller också
femte kolonnen, som trots sin numerära
obetydlighet dock kom att spela en mycket
ödesdiger roll.
Särskilt intressant är Maurois’ uppläggning
av den tyska propagandan i Frankrike. Den
spelade på allmänt defaitistiska strängar
liksom i alla andra länder, men därtill lyckades
den i Frankrike väcka till liv gamla anglofoba
strömningar, vilka efter reträtten från
Dun-kerque blev av stor betydelse. Men, skriver
Maurois, ”den akuta anglofobin fanns mera
hos den härskande klassen än hos folkets breda
lager”. Maurois framhåller emellertid, att
Englands försummelser om sitt eget försvar var en
mycket bidragande orsak till att anglofobin
739
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
