Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - John Steinbeck: Den vita tofsvakteln. Novell. Översättning av Thorsten Jonsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JOHN STEINBECK
fåglar och rödvingetrastar, och sparvar förstås
och hämplingar, och massor av vaktlar. Och
de kommer naturligtvis dit ner och dricker,
tror du inte det?
Hon var mycket söt. Han ville kyssa henne
om och om igen, och hon lät honom göra det.
— Och fuchsiorna, sa hon. Fuchsiorna får
vi inte glömma. De ser ut som små tropiska
julgranar. Vi måste låta kratta gräsmattan
varje dag så att vi håller den fri från eklöv.
Han skrattade åt henne.
— Du är en lustig liten en, sa han. Tomten
är inte köpt, och huset är inte byggt, och
trädgården är inte ordnad; men du börjar redan
oroa dig över eklöven på gräsmattan. Du är
så söt. Du gör mig på något sätt — hungrig.
När han sa det blev hon förvånad, och ett
irriterat drag for över hennes ansikte. Men hon
lät honom ändå kyssa sig en gång till, och
sedan skickade hon hem honom och gick upp
på sitt rum, där hon hade ett litet blått
skrivbord med en anteckningsbok att skriva upp
saker och ting i. Hon tog pennan, vars skaft
bestod av en påfågelsfjäder, och hon skrev
”Mary Teller” om och om igen. Ett par gånger
skrev hon ”Mrs Harry E. Teller”.
II.
Tomten blev köpt och huset blev byggt, och
de gifte sig. Mary gjorde upp en omsorgsfull
ritning till trädgården, och när arbetarna tog
itu med den fick de inte vara i fred ett
ögonblick. Hon visste på millimetern var allting
skulle ligga. Cementarbetarna visade hon
hurdan dammen skulle vara, hjärtformad men utan
spets nertill och med sakta sluttande kanter så
att fåglarna lätt skulle komma åt att dricka.
Harry iakttog henne beundrande.
— Vem kunde tro att en så söt flicka skulle
vara så duktig, sa han.
Även det fann hon behag i; och hon kände
sig så lycklig att hon sa:
— Om du har lust så kan du plantera
någonting i trädgården som du själv vill ha där.
— Nej, jag tycker så mycket om att se hur
du sätter din personliga prägel på den. Du får
ordna trädgården efter ditt eget tycke.
Hon höll mycket av honom för att han
kände det så; men när allt kom omkring var
det ju hennes trädgård. Hon hade planerat
alltsammans och genomdrivit att det blev
verklighet, och tänk med vilken omsorg hon hade
valt färgerna i trädgården! Det skulle faktiskt
inte ha varit rätt om Harry till exempel velat
ha några blommor där som inte gick ihop med
de övriga.
Till slut låg gräsmattan grön, och
cine-rariorna stod i sina nedgrävda krukor och
blommade kring ekama. Fuchsiorna hade
planterats med sådan försiktighet att inte ett blad
vissnat.
På fönsterbänken låg massor av kuddar i
ljusa färger. Tygerna var soläkta, för solen kom
in genom det fönstret en stor del av dagen.
Mary väntade tills det hela var alldeles
färdigt och låg där precis så som hon hade tänkt
sig det; och en eftermiddag när Harry kom
hem från kontoret tog hon honom med sig
fram till fönstret.
— Här ser du, sa hon lågt. Här ligger det
nu just så som jag ville ha det.
— Det är vackert, sa Harry, mycket vackert.
— På sätt och vis tycker jag det är tråkigt
att det är färdigt, sa hon. Men jag känner mig
ändå väldigt glad. Säg, Harry, det här ska vi
väl aldrig ändra på? Dör en buske så ska vi
plantera en ny, alldeles likadan, på samma ställe.
— Du är en konstig liten en, sa han.
— Du förstår, jag har tänkt på den så länge
att den har blivit en del av mig själv. Om vi
ändrade på nånting vore det som att slita loss
en del av mig själv.
Han sträckte ut handen för att röra vid
henne men drog åt sig handen igen.
— Jag håller så mycket av dig, sa han och
12
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
