Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - John Steinbeck: Den vita tofsvakteln. Novell. Översättning av Thorsten Jonsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN VITA TOFSVAKTELN
teg sedan ett ögonblick. Men jag blir en smula
rädd för dig också.
Hon log mjukt och stilla.
— Du? Är du rädd för mig? Vad finns det
hos mig som du kan vara rädd för?
— Du är på något sätt oberörbar. Det finns
någonting outgrundligt hos dig. Det är något
som du säkert inte ens vet själv. På sätt och vis
är du lik din trädgård — ordnad och färdig,
och sedan är det precis så. Jag är rädd för att
gå omkring där, jag skulle kunna oroa någon
av dina plantor.
Mary fann behag i det han sa.
— Kära du, sa hon, det var du som lät mig
få den. Det är du som har gjort den till min
trädgård. Ja, du är rar och du är snäll. Och
hon lät honom kyssa sig.
III.
När de hade gäster kände han sig stolt över
henne. Hon var så söt, så sval och fulländad.
Skålarna med blommor på middagsbordet var
utsökta, och om sin trädgård talade hon
försynt, tveksamt, nästan som om hon talat om
sig själv. Ibland tog hon gästerna med sig
ut i trädgården. Hon pekade på en fuchsia.
— Jag visste inte om han skulle klara sig, sa
hon som om plantan varit en människa. Han
satte i sig massor av växtnäring innan han
beslöt sig för att ta sig. Hon smålog för sig själv.
Hon såg mycket älsklig ut när hon arbetade
i trädgården. Hon gick i en klänning av tryckt
tyg i klara färger, med lång kjol och utan
ärmar. Någonstans hade hon hittat en
gammalmodig solhatt. Händerna skyddade hon med
grova handskar. Harry tyckte om att se henne
gå i trädgården med sin påse och sin stora
sked och lägga växtnäring kring blommornas
rötter. Han tyckte också det var roligt att på
kvällarna gå ut med henne och jaga sniglar.
Mary höll lyktan medan Harry skötte själva
arkebuseringen: krossade sniglarna till smetiga
och bubbliga gyttringar. Han förstod att hon
tyckte det var otäckt, men ljuskäglan darrade
aldrig. ”Duktig flicka”, tänkte han. ”Under
hennes spröda skönhet finns det någonting robust.”
Och hon gjorde också jakten mera spännande.
— Där kommer det en stor en och kryper
och kryper, kunde hon säga. Han vill åt den
där stora blomman. Slå ihjäl honom! Slå ihjäl
honom genast!
När de efter jakten gick in igen skrattade
de uppsluppet.
Mary hade bekymmer för fåglarna.
— De kommer inte ner och dricker,
beklagade hon sig. Bara några. Jag undrar vad det
kan vara som gör att de inte kommer hit.
— Det är kanske bara att de inte har vant
sig vid det än. De kommer så småningom. Det
kanske finns någon katt i närheten.
En rodnad for över hennes ansikte och hon
drog djupt efter andan. De vackra läpparna
stramade så att tänderna lyste fram.
— Är det en katt, då ska jag lägga ut en
förgiftad fisk, sa hon häftigt. Ingen katt ska
få jaga mina fåglar!
Harry måste lugna henne.
— Vet du vad jag ska göra? Jag ska köpa
en luftbössa. Kommer det då någon katt så
kan vi skjuta den. Vi kan inte skjuta ihjäl
katten med luftbössan, men den blir skadad
så att den inte törs komma tillbaka.
— Ja, sa hon och hade blivit lugnare. Det
kanske är bättre.
På kvällarna var det mycket trivsamt i
vardagsrummet. Lågorna steg upp som ett
fladdrande draperi i den öppna spisen. Var det
månsken brukade Mary släcka ljuset, och sedan
satt de och såg genom fönstret ut över den
svala blå trädgården och de mörka ekarna.
Där ute var det ofantligt stilla,
oföränderligt. Och på andra sidan trädgården vidtog
bergssluttningens mörka snår.
— Det är fienden, sa Mary en gång. Det
är världen som vill tåga in, grov och planlös
och vanvårdad. Men den kommer inte in, för
13
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>