Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - John Steinbeck: Den vita tofsvakteln. Novell. Översättning av Thorsten Jonsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN VITA TOFSVAKTELN
ställer svårigheter i vägen för oss. Någon måste
ju låna ut pengar när folk vill ha.
— Jag förstår mig inte alls på sådant, sa
hon. Jag hörde någon som sa att ni hade
inteckningar i nästan varenda bil i hela stan.
— Inte i alla, skrattade han, men en hel del
är det. Vi tjänar pengar när tiderna inte är
riktigt så goda.
— Det låter rysligt, tyckte hon. Det låter
som att utnyttja andra på ett orätt sätt.
Han vek ihop tidningen och lade den på
bordet vid stolen.
—• Nej, jag tror inte det är orätt, sa han.
Folk måste ha pengar, och det får de av oss.
Lagen bestämmer hur hög räntan får vara.
Den sidan har vi ingenting med att göra.
Hon sträckte ut sina vackra armar och
händer över armstöden, som hon sett dem
genom fönstret.
— Nej, egentligen är det väl inte orätt, sa
hon. Det bara låter som om du skulle utnyttja
andras nödläge.
Harry satt en lång stund och såg med
allvarlig min in i brasan. Mary tittade på honom
och hon visste att han grubblade över det hon
sagt. Ja, det skadade inte att han fick se vad
affärer verkligen var för något. Allting verkade
mera rätt när man gjorde det själv än när
man tänkte på det. En andlig städdag skulle
Harry inte fara illa av.
Efter en stund tittade han upp och såg på
henne.
— Men du tycker väl ändå inte att det är
ett ohederligt yrke?
— Jag vet ju ingenting om lån. Hur ska
jag kunna säga vad som är rätt och inte?
— Men känner du det som det vore orätt?
envisades Harry. Skäms du för mitt yrke? Jag
tycker det vore tråkigt om du gjorde det.
Mary kände sig plötsligt mycket glad och
till freds.
— Vad du är dum, inte skäms jag. Alla
människor har rätt att förtjäna sitt levebröd.
Det yrke du har sköter du bra.
— Är du övertygad nu?
— Ja, naturligtvis, lilla vän.
Sedan hon kommit in i sitt lilla sovrum och
lagt sig hörde hon en svag knäpp, och hon såg
dörrvredet röra sig och sedan sakta glida upp
igen. Dörren var låst. Det var en signal; vissa
saker ville Mary inte tala om. Låset gav svar
på en fråga, ett snabbt, avgörande, rent svar.
Men Harry hade en egenhet. Han kände alltid
tyst och försiktigt på dörren. Det verkade som
om han inte ville att hon skulle veta, att han
känt på dörren. Men hon visste det alltid. Han
var så försynt och rar. Det verkade som om
han blev skamsen när han vred på handtaget
och kände att dörren var låst.
Mary drog i snodden och släckte ljuset, och
när ögonen vant sig vid mörkret såg hon
genom fönstret ut i trädgården i det svaga
månskenet. Harry var rar, och han var
förstående. Den där gången med hunden. Han
hade kommit rusande in, ja faktiskt rusande.
Han var så röd i ansiktet och upprörd att Mary
fick en riktig chock. Hon trodde det hänt en
olycka. Hon fick en sådan chock att hon hade
huvudvärk på kvällen. Harry hade ropat: ”Joe
Adams — hans irländska terrier har fått
valpar! Fullblod, röda som jordgubbar!” Han
hade verkligen gärna velat ha en valp. Det
gjorde Mary ont att han inte kunde få någon.
Men hon kände sig stolt över att han så snabbt
kunde sätta sig in i hennes situation. När hon
förklarade för honom hur en hund skulle —
ställa till i trädgården, kanske gräva upp
rabatterna och det allra värsta — skrämma bort
fåglarna från dammen, då förstod Harry.
Komplicerade ting, som den där synen genom
fönstret, hade han nog svårt för, men det där
med hunden förstod han. På kvällen när hon
hade ont i huvudet, tröstade han henne och
baddade hennes panna med eau-de-cologne.
Det var fantasins förbannelse det där. Mary
15
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
