Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Per Lindberg: Clownen Jac
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PER LINDBERG
Vid något äldre år växlade han om temat —
och känslan. Svärmeriet kom att gälla den
unge mannen eller ungdomen: ”Ungdom —
älskade ungdom!”
Han hade under en tid sökt sig en
styvson. Men det blev mest nya desillusioner, ny
resignation. Drömmen om de unga som livets
förnyare är slut i ”Clownen Jac”. Att dottern
Sanna skulle kunna återge mr Borck hans
livsmod visar sig vara en illusion. Han vill bara
slippa undan henne, när hon kommer till
honom, löjlig och ynklig. Det var den sista
illusionen. Tron på ungdomen. Det friska liv,
som skulle spira upp genom den — oj, oj, oj,
så det såg ut! Också det hade herr Sleeman
torkat till halm. Det är temat i kapitlet ”Hobby
och Handske”, kapitlet efter ”Brist på hjärta”.
”Det ohyggliga är den gränsen, där det
tragiska upphör att vara tragiskt, gränsen där
smärtan vissnar ner. Då är det tid att fylla
bröstkorgen som en gammal papperskorg med
frimärken och annat skrot.” — ”Ska vi
balsamera våra kära och sitta till bords med dem
och tända elektriska lågor i deras ögon och
sätta grammofon i deras bröstkorgar. Å hu.
Ren den dag i går bör glömmas.”
Ty herr Sleeman kommer.
Allt detta är grundteman, som genomgår
hela Bergmans produktion, alltifrån
ungdoms-pjäsen om Völund smed och marionettspelen.
Men klarast och fylligast tona de här i
epilogen. Och mer desillusionerade än förr.
Men det finns åtskilligt i clownporträttet som
knappast har sin tillämplighet på dess
författare. Samma kväll som clownföljetongen
började utsändas, spelade Gösta Ekman i
Radioteatern Marchbanks i G. B. Shaws ”Candida”,
den intellektuellt överspände unge diktaren. En
vecka senare spelade han på sin egen
Oscars-teater den galne prins Erik (i Strindbergs
”Gustav Vasa”). Och samma kväll som
följe
tongen kommit fram till den första analysen
av clownen som skådespelare, samma kväll
stupade Gösta Ekman för första gången i sitt
arbete, efter premiären på Bercos clowneri,
”En tjuvkomedi” på Oscarsteatern. Det var
alltså just den kvällen, som radiopubliken fick
höra den karakteristik av Jac som är en
karakteristik av Gösta Ekman: pliktmänniskan, som
har i sitt kontrakt, att han inte får lämna
sjukbetyg, detta som ett nödvändigt tvång, därför
att varje uppträdande betyder en andlig
spänning, som han skulle springa ifrån om han
inte knep ihop munnen; det stora barnet från
cirkusvagnen, som räknar inropningarna
likaväl som kassorna; artisten som hämnas genom
att leka:
”Vet ni inte att en världsberömd person har
sina nycker? Vad vore han utan dem? En
medelmåtta med ett ömkligt gage. Ju flera
nycker desto högre gage. Vet ni inte det, ni
krabbsaltare?”
Men det är inte bara sådana egenskaper
— lekfullhet, stjärnnycker, smak för grannlåt
och koketterier likaväl som konstnärligt
samvete och plikttrohet — det är inte bara allt
sådant som Bergman låtit sin clown få av
Gösta Ekman. Tionde kapitlet, ”Konsten att
sälja känslor”, faller något utanför romanens
egentliga förlopp men blir en uppfyllelse av
vad författaren utlovade till publiken i
introduktionen : en skildring av förhållandet mellan
”nöjeslivet och det allmänmänskliga” —
mellan konstnären och publiken. Kapitlet
innehåller en analys av clownens sätt att skapa
sina roller och att därvid blanda tragiskt och
komiskt, blanda beräknad konst och
improvisa-toriskt tokeri på ett sådant sätt att publiken
suggereras och ryckes med utan att egentligen
behöva begripa något alls. Det är en mycket
besk och en mycket skarpsinnig analys —
intellektuellt lysande.
Med all säkerhet är det sidor i Gösta Ekmans
konst med dess säkra publikeffekter, dess bland-
32
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
