- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Januari 1941 Årg. 10 Nr 1 /
33

(1932-1999) [MARC]
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Per Lindberg: Clownen Jac

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

CLOWNEN JAC

ning av tragiskt och komiskt, av beräkning och
improvisation, som kommit Bergman att lägga
upp problemet som han gör. Även om det han
därmed vill förklara är hans egen så kallade
mörka humor. I våra dar, då det billigaste
flabbet är marknadens viktigaste handelsvara,
har det ansetts nödvändigt att ständigt
framhäva Bergmans humor. Att han själv ideligen
karakteriserat den som tämligen makaber, är
det inte god ton att låtsas om.

”Clowneriet är en allmänmänsklig företeelse,
som förekommer likaväl på den politiska
tri-bunen, i det vardagliga livet som på arenan
och teatern ... Det inträder så snart människor
söker klara sig undan fara, misshandel eller
andra tragiska situationer ... Rädslan och
fegheten i de ögonblicken utlösa båda en stark
energi och en ofta putslustig fyndighet... Och
den tragiska situationen upplöses därmed i
komiska effekter.”

Denna clownsketchens psykiska situation
upplevde Bergman ideligen, både i diktning
och i liv, den är hans mycket omtalade humor.
Det att lyckas undslippa livets ohyggligheter,
med ett energifyllt grin, det föder och sprider
skrattet. Och känslorna bli säljbara på det viset.

Denna skildring av Jac Tracbacs clownerier
börjar Bergman med en berättelse om hur
målarinnan Siv håller på att porträttera Jac
som Fredrik II. Just Fredrik II var en av
Gösta Ekmans bästa men också mest
svårförklarliga karaktärsgestaltningar! Och
skildringen avslutar Bergman med följande ord,
som kunna gälla som en liten anteckning om
skådespelaren:

”Han var i allmänhet mycket stolt över de
figurer, han skapat, och när han någon gång
bläddrade genom sina scenfotografier fick hans
ansikte ett uttryck av högst naiv belåtenhet.
Han sa: Ja, det var allt en hjärtans lustig
gubbe det där — jag undrar om folk förstod,
hur fin den gubben var? — Det tålamod,
varmed han uthärdade Sivs ’sittningar’ visade
också hans intresse för dessa komedifigurer.
Han gav henne en massa råd och anvisningar

och kunde gräla förskräckligt och pedantiskt
om han tyckte att hon missat en karaktär.”

Ännu en gång stod Gösta Ekman framför
Radiotjänsts mikrofon medan clownföljetongen
fortlöpte. Han spelade den gången Joe Meng
i ”Patrasket”.

— Det ä Göstas pjäs, sa Bergman.
Egentligen skulle jag ge honom också ”Clownen Jac”.

Som bekant dedicerades romanen till Gösta
Ekman.

Men ”Clownen Jac” innehöll inte bara
reflexer av dem Hjalmar Bergman tyckte om,
också av dem han inte tyckte om. Ett av
Bergmans mera torra minnen från Amerika var
filmbranschens herrar, herrarna i ”syndikatet”.
Han hade ställts inför dem i det ljuva
Kalifornien och fått lyssna till deras affärsfadäser.
Nu kunde han ta hämnd. ”Syndikatet är en
samling millionärer som förtj änat pengar på att
utnyttja clownen och hans rätt säregna konst.”
Ännu så pass många år efteråt som nu
generade de honom. ”En man hålles fången av
sjuttio svältande millionärer, som ämna slakta
honom till julen.” Han var inte blid mot
nöjes-industrien.

En av syndikatets herrar är den unge fräcke
läkaren. Bergman ville gärna ge nervläkama
en ordentlig känga, till tack för det obehag de
personligen ingivit honom vid hans egna
konsultationer. Men affärsherrarna tyckte han
ännu mindre om, och därför fick den unge
nervläkaren bli den minst osympatiske i
syndikatet. Dock endast för att till slut av
författaren bli uthånad för sin så kallade
människokännedom. Nej, människokännedomen, den
ville Bergman vara ensam om!

Ju längre Bergman sysslade med clownen,
det vill säga ju mera romanen närmade sig
slutet, dess mera lika varann blevo de två
i själ och hjärta. Bergman kände det och
försökte återställa objektiviteten genom att
över

3. — B. L. M. 1941. I.

33

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Sep 23 22:12:19 2025 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/blm/1941-1/0035.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free