Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Per Lindberg: Clownen Jac
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PER LINDBERG
driva det groteska hos clownen i bokens sista
kapitel. Men tyvärr minskades inte därmed
likheten.
När romanen närmar sig sin klimax, när
clownen äntligen efter trassel av alla de slag
skall fungera som clown, då utsätter författaren
honom för ett olycksfall — för att omöjliggöra
honom som clown och få anledning att
förvandla honom till ett mellanting mellan
skådespelare och moralist. I den avgörande scenen
fungerar romanens hjälte visserligen med
clownens tonfall, kostym och skallra men med en
katekes i handen, en estetisk avhandling om
skådespelaren och publiken.
När radioutsändandet började närma sig de
två kapitlen ”Ur clownens katkes”, infann sig
Hjalmar Bergman på Radiotjänst och begärde
att själv få läsa dessa kapitel, det vill säga att
få spela clownens roll. Jag fick en chock!
Redan tidigare, några dagar efter att han
lämnat ifrån sig sista kapitlet på romanen,
fanns det ingenting kvar av den uppryckning
som diktandet hade medfört. Och nu var han
ytterligare upplöst. Han kunde knappast föra
läpparna, än mindre behärska rösten. Det var
knappast möjligt att uppfatta vad han sa. Jag
försökte på alla sätt övertala honom att inte
läsa själv.
— Detta är ju bokens viktigaste kapitel, allt
det som publiken måste höra och förstå. Blir
det grumligt kan boken förstöras. Du vill väl
inte förstöra din egen bok? etc. etc.
— Jag skiter i min bok. Jag skiter i vad
dom säger. Jag skiter i vad som blir av
alltsammans. Men jag ska läsa clownens katkes.
Det gör detsamma om dom hör orden. Dom
ska höra clownen.
Och nu skulle clownen fram för svenska
folket. Bergman ville själv så att säga smeka
fram sin clown inför mikrofonen och innerligt,
insmickrande sprida hans läror till
lyssnar-skaran, klaga hans klagolåt, sjunga hans
tragedi, strö ut hans bittra visdom.
Ännu samma dag som utsändningen skulle
ske försökte jag få honom att avstå från
uppläsningen. Radiotjänsts programchef, Julius
Rabe, såg honom, blev blek och skakade på
huvudet. Jag kallsvettades. Men det var
ingenting mot Bergman själv. Han var våt som om
han stått under en dusch.
— Det ä bara för att jag inte har ätit något
på tre dar. Ingenting.
Jag fick upp lite mat i mitt rum, han tog
bara mjölkglaset och tömde mjölken — men
fick inte behålla den.
Då kom det, stilla och sakta:
— Nej, du ser ju själv att det inte går för
mig med maten. Men var inte orolig, Pelle.
Lita bara på mig.
Så gick han in och satte sig i dödstystnaden
i Lilla studion — och väntade på tecken. Medan
jag släppte lös cirkusljud, hallåmän och röster
i Stora studion. Det var ju ingen
följetongsläs-ning den kvällen, men en stor scenisk apparat.
Och för säkerhets skull hade jag en
skådespelare i reserv vid en annan mikrofon för
att läsa clownen om det skulle behövas.
Men det behövdes inte.
Bergman tog sig samman inför mikrofonen
för sista gången. Han talade med clownens
röst. Det var ingen så att säga civil
uppläsning, det var ett spel, ett karakteriserande av
clownen. Han talade sjungande och distinkt.
När mikrofonen efter slutet hade kopplats
av, kom han emot mig:
— Så, nu är det gjort!
En stund efteråt ringde telefonerna från alla
som suttit i spänning och ängslan hur det
skulle avlöpa.
— Nå, det gick ju bra.
— Hördes det?
— Vart ord.
I clownens katekes är det ömsevis diktaren
som talar om sin konst, ömsevis skådespelaren,
ömsevis clownen. Ömsevis är det, utan
förkläd
34
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
