Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Per Lindberg: Clownen Jac
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
CLOWNEN JAC
nad, Hjalmar Bergman själv som direkt ger oss
summan av sitt livs erfarenheter. I enlighet
med hela sin estetiska uppfattning och instinkt
börjar han givetvis med symboliken: ”Vi ä
clowner alla.”
I flera kapitel av clownens katekes är det
tydligen inte alls diktaren Bergman som talar
men skådespelaren Gösta Ekman. Om hur en
skådespelare under repetitionerna spelar med
regissören, under kvällarna med publiken:
”Han måste känna att han lever. Pulsen får
inte slakna, tämjd av tama ord. Spela med
publiken? Jag har aldrig gjort annat hela mitt
liv. Jag är clown, icke munk som spelar mol
allena med Vår Herre. Då pajazzo beträtt
arenan är publiken hans egendom likaväl som
han publikens. De äro barn i samma vagga,
gungar du, så gungar jag. Samma öde, samma
äventyr sluter oss för en timme i sitt
famntag ... Nej, min käre konstnär, är din roll och
hjärta kurtisant, kurtisera då — publiken, är
det tragiskt, vredgat, gissla då — publiken, vill
du skratta — skratta i dess armar, vill du
gråta — gråt i samma näsduk––––––––som
publiken. Men min kurtisante konstnär — vill
du, som jag tillrått, spela med publiken skall
det ske just som vid en fin och skarp kurtis —
ingenting får märkas av den som ingenting
får märka —”
Likaså i kapitlet om ”Clownens kärlek”,
hj ärtats precisionsarbete:
”Clownens hjärta är ett lydigt hjärta, väl
dresserat som en cirkushund. För den
enfaldiga människan, oslipad och illa tränad, är
kärleken ofta lik ett oförnuftigt barn som muntert
eller sorgset villar sig i skogen, finner en
täcke-lig plats, slår sig ned och leker sig hemma.
Å, sådan är ej vår kärlek o clowner och
clow-nessor. Vi ha adlat den till konst och därför
kunna vi också med gott samvete sälja den.”
«•
I alla de analyser om Hjalmar Bergmans
författarskap som tillkommit efter ”Clownen Jac”
har det påpekats att ett grunddrag i hela
Bergmans produktion är skräcken, en skräck för
någonting, vad det nu vara må. Redan i
”Farmor och Vår Herre” anges en av Nathan Borcks
typiska egenskaper vara hans rädsla (den är
ett arv från hans far, den lille av farmodern
kuvade Jonathan). I clownromanen
under-strykes ytterligare att Jac Tracbacs världssuccé
grundar sig på hur oemotståndligt han
skildrar skräcken, på grund av sin egen rädsla. Ja,
Jac Tracbac har fått sitt särskilda smeknamn:
Clown Skräck. Men Hjalmar Bergman nöjer
sig inte med detta. Han analyserar fram hur
varje clownkomedi, i livet som i dikten,
bygger på skräcken: skräcken föder en energi
som vänder en tragisk situation i en komisk.
Så ihärdigt som Bergman analyserar
skräckmomentet i clownerierna, och publikens
reaktion inför dem, är det omöjligt att se bort
ifrån, att han velat understryka, att skräcken
är en av de starkaste krafterna inte bara för
honom själv utan för alla. Rentav den stora
eld till vilken människor dras, förklaringen till
sagobegäret, ja, förklaringen till att människor
tycka om konst.
I en ram till ”Clownen Jac” heter det:
”Doktor O’Henny’s påstående att publiken
i allmänhet och kvinnorna i synnerhet gripas
av munterhet vid att se en människa lida
dödsskräck är ju rent ut sagt ruskigt —”
Så mycket märkligare är därför när Clown
Skräck börjar predika motsatsen till sitt eget
register: mod, medlidande, humanitet.
”Ack mina barn ni förstår kanske inte hur
ensamma ni är, men jag säger er att man
måste vara modig. Den fege söker sig ett
gömställe men för det första har han inte vidare
roligt där och för det andra snoka de upp
honom och dra fram honom och slå ihjäl
honom.
Den tappre segrar alltid, även om han
träffas av sin fiendes vapen och faller till hans
fot. Grymhet och feghet är tvillingbröder,
liksom ock mod och mildhet. Den modige är
alltid hälsosam, vare sig han är dum som ett spån
eller villfarande som ett fån ty det finns liv i
honom. Den fege är död och förpestar luften.
35
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
