Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Per Lindberg: Clownen Jac
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PER LINDBERG
Vilddjuret i människan har ingen större
fröjd än att se en varelse skälva av ångest.
Var så god och säg inte emot mig ty jag har
tjugofemårig erfarenhet i feghetsbranschen.
Jag vet vad jag talar om.
Men det ska bli ett slut. Evinnerlig kan
ingen skam vara. Jag vill återvinna mitt
ansikte, som kinesen säger. Jag skall roa er,
mina sockerduvor, men på ett annat maner —
genom att vara modig ...
Ingen ställe sig på torget och rope: Se jag
är dock en människa. Först den som gör ordet
människa till mods och mildhets märke, han
bäre det med ära. Ett adelsmärke är det, men
blir först adligt då det av bärarn adlats ...
Man kan aldrig förstå en människa som
man ser ned på. Och vad skall en stackars
clown leva av, ifall han inte förstår andra
människor och framför allt de ringaste? Det
vore rena rama andliga svältdöden, det.
Och mitt herrskap — lyssna till mig: Bär
alltid i västfickan en ask medlidande och
känner ni er smittade av ilska så stoppa bums ett
par pastiller medlidande i mun. Ni får en
angenäm kylande frisk smak i mun,
huvudvärken går över och blicken klarnar. Den som
blir ond blir dum.”
Själv säger författaren på ett annat ställe
i romanen, på tal om patron Längsäll:
”För en genomsund människa faller det sig
helt naturligt att skydda den svage och sjuke.
Detta kanske enda väsentliga moraliska drag
som skiljer människan från djur, har många
gånger klandrats och utmålats som ett farligt
tecken av svaghet. Ingenting kan dock vara
oriktigare än detta påstående vare sig det
gäller teori eller praktik. Då den sunde och
starke tjänar den sjuke och svage, tjänar han
i själva verket sin egen sundhet, ärar den,
stärker den.”
Märkliga ord av Hjalmar Bergman just de
åren då nazismen började sitt
underminerings-arbete genom att vädja till människans behov
av underkastelse under skräcken.
Hjalmar Bergman hade ofta med största
beundran skildrat hänsynslösa viljemänniskor,
som göra andra till viljelösa marionetter. Och
han hade ständigt skildrat skräck och feghet
som ett av de mest avgörande momenten i livet.
”Men det ska bli ett slut. Evinnerligen kan
ingen skam vara.”
Inför det stora slutet kastade han om och
varnade publiken för feghet och grymhet:
”Först den som gör ordet människa till mods
och mildhets märke, han bäre det med ära.”
När de två kapitlen om clownens katekes
voro över, var det bara ett kapitel kvar: ”När
fyrverkeriet slocknar.” Med detta kapitel
blossade den fantastiska sagan upp igen kring den
uttröttade gentlemannen mr Borck.
Bergmans sista gest i äventyret med
följetongen var en charmant grand-seigneurs: han
överlämnade till regissören ett exemplar med
dedikation: ”To the only begetter of this work.”
Någon vecka efteråt reste han till Berlin. För
att aldrig återvända. Clownkatekesen hade varit
ljuset före döden, det sista fyrverkeriet.
36
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
