Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sven Stolpe: Dansk kritik - Anmälda böcker - Rubow, Paul V., Reminiscenser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVEN STOLPE
tiga paradoxen är för kännaren, lika
avskyvärda är de försök till efterapningar, som
också förekommer: falska paradoxer, där det
dubbla perspektivet inte betyder fördjupat
inträngande i saken utan feg oförmåga att fatta
ståndpunkt, där tankelättja och brist på
cou-rage de ses opinions går ihop med bristande
generositet och småelakhet till någonting
alldeles ovanligt plebejiskt.
Paul V. Rubows spiritualitet tillhör nu
avgjort den förra klassen. Han erkänner gärna,
att hans mästare — en av hans mästare —
är Hjalmar Söderberg. Recensenten delar för
sin del den danska och norska kritikens höga
uppskattning av Söderberg, bäst formulerad
av Georg Brändes, Helge Krog och Sigurd
Hoel, och han har med glädje tagit del av
Rubows kärleksförklaring. Rubows
karakteristik är kanske den finaste Söderberg fått. Kan
man definiera denna sällsynta intelligens?
frågar Rubow. Kan man definiera porslinets
massa och bränning! Det är den finaste
massa, den grundligaste bränning, som är
levererad av firman Sverige. Rubow tvekar inte
att tala om Söderbergs geniala uppriktighet
och djupa livsupplevelse, ja, han talar om
hans musikaliska och genomskinliga stil med
dess ”henrivende Buket af fin Skemt, dyb
Passion og uovervindelig Melankoli”, och han
vågar jämföra hans tungsinne med Gustaf
Frödings! Han sammanfattar Söderbergs
litterära mål i att lära sina landsmän, att
hyckleriet, den första bland sociala dygder, är den
värsta av alla laster, och att vänj a sina läsare vid
att se mindre rått på kärlekssaker. — Är
Hjalmar Söderbergs produktion inte litet knapp?
Tous les chants des oiseaux sont courts.
Annars har Rubow sina mästare på samma
håll som Söderberg, bland fransmännen, och
det skall erkännas, att ingen annan i samtida
nordisk kritik talat så sakkunnigt om franska
klassiker som Rubow. De små improvisationer
över den franska litteraturens mästare, som
han tack vare den generösa bryggarfonden fått
i tryck en gång till i denna bok, är pärlor,
och jämför man dem med den tungbenta
skol-bokskarakteristiken hos Schiick, blir man litet
orolig. Härligt kretsar Rubows snabba och
fina intellekt kring Racines geni. ”Med Aarene
blev den lille Tiger af en Digter mere o g mere
alvorlig og skrev tættere og tættere” — bra.
”Denne Sjæl var ganske fri for nordiske
Taager og nordisk Stupiditet” — likaledes bra.
”Det er en Poesi, som rigtig læst gør
Læse-ren meget klogere, meget frommere og meget
ulykkeligere end han var tilforn. Det er den
reneste Klokke i Verden, men den, som har
drukket dens Toner til Bunds, tror ikke mere
at det er Umagen værd at leve. Det er ingen
moralsk Forfatter” — prick, fulländat.
Rousseaus ”Confessions” betecknar Rubow
visserligen som ”förskräckliga” — vilket
kommit Kristeligt Dagblad i Köpenhamn att
gnugga ögonen — men ser man närmare
efter, finner man, att han till fullo förstår
den demoniska charmen hos detta sällsamma
snille, som väl för det europeiska samhällets
omgestaltning och för skapandet av en ny
människotyp betytt mer än någon annan
författare i litteraturhistorien. Det är lustigt att
jämföra Rubows beundran för Rousseau som
stilist, naturbeskrivare och intellektuell
förförare med Jules Lemaitres hållning, som var
ganska oförstående. (Hur kommer det sig,
att Lemaitres enda svaga bok, den om
Rousseau, översatts till svenska i stället för till
exempel hans lysande Racinebok?) Rubow är
inte värre gallisk än att han till och med kan
beundra Maeterlinck, i vars dimmor
recensenten aldrig riktigt trivts. Han sysslar i sin
bok också med samtida franska författare.
I den fina lilla essayen om André Gide märker
man dock på ett ställe faran av Rubows maner;
för en gångs skull skriver han litet under sin
nivå. Man undrar redan vid första
genomläsningen om hans värderingar av de olika Gide-
44
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
