Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sven Stolpe: Dansk kritik - Anmälda böcker - Reventlow, Chr., Er Kaj Munk ”dansk Aandslivs Hövding”?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVEN STOLPE
”Han (Gud personlig) gav en Gæsterolle og
tilmed ikke paa Verdensteatret og ikke en
tre-stjernet — uden Michelangelo-pomp og uden
Touche fra Orkestret overtog han en Birolle
paa en eller anden obscur Provinsscene — i en
fattig Tømrersvends Skikkelse ikke vandrede
han, men gik han omkring som andre Folk,
snød sin Næse, naar han blev forkølet, og
klattede i Søvn paa et Skibstoug, naar han var
overanstrengt..
Kaj Munk har slagit våldsamt kring sig i sin
polemik, och Reventlow är full av förtrytelse
över att han en gång avspisade en beskäftig
pedant med den brutala glosan: ”När folk har
kommit till en viss ålder, får ungdomen låta
bli att försöka övertyga dem och bara avvakta,
att de dör undan ..Man förstår inte denna
glosa lika litet som andra Kaj Munks häftiga
utbrott, om man inte fattar furian och allvaret
i hela hans insats. Han säger det själv i en
gnistrande replik, där piskan sveper kring
öronen på Marsyas:
”Det var en gång en ung religiös
dramatiker, som gav sig till att skriva skådespel ut
från den övertygelsen, att Gud själv hade
grundat kyrka och teater vid varandras sida
på världens torg. Vidare inbillade han sig, att
han hade en kallelse att följa i sitt folk, den
nämligen att vara med om att lyfta dansk
teater till den gamla hellenska skådeplatsens
nivå, där de fräckaste skämt och de högsta
tankar och lidelser kallade på hela folket, och
hela folket kom, såg och besegrades...”
Och när angriparen kommer med billigt
moraliserande, svarar Kaj Munk med ett
oefterhärmligt tonfall:
”Jag frågar inte efter vad som är passande;
det betyder liv och död för mig, det här; jag
och mina verk är en och samma sak.”
Reventlow kan, liksom alla andra Kaj Munks
läsare, med lätthet i hans verk finna många
ytterst ogenerade ställen. Särskilt är det
tydligt, att i diktarprästens komplicerade och
spän-ningspräglade personlighet finns och verkar
många demoniska krafter av sexuell karaktär.
När Reventlow mal sin sedesamma kritik av
dessa ting i Kaj Munks mustigaste skådespel,
svarar diktaren:
”Nu kan herr Reventlow et consortes, om de
vill, säga: den är ändå en ryslig svinbok, bibeln.
Men här, i det gamla, fina, anständiga
Danmark, är vi några stycken unga, som fått en
annan syn. Då vår mor slutade upp med att
hålla oss för ögonen, såg vi oss om och se, det
var bibelns värld vi befann oss i: brand och
mord och våldtäkt och lögn och hor, kriget,
neutraliteten, efterkriget, vilket var värst —
och en gåtfull och obegriplig Gud över och
i alltsammans — med ett löfte, ett otroligt och
gudaboret löfte om att något gott skulle kunna
komma ut av allt detta, en ny tid, en
världs-frälsning. Och därför griper vi ständigt efter
bibeln, ty den är sann, skyr ingen sanning____”
Vad herr Reventlow endast kan uppfatta som
”en inbilsk diktarprästs förvildade fantasier”
är för andra en kristen diktares obändiga
realism. Kaj Munks storhet är, att han sett lika
djupt och oförfärat ned i synden, smutsen och
eländet som naturalisterna, men att han
samtidigt kunnat framställa den kristna paradoxens
sanning så furiöst, att till och med de
ickekristna förvånade spärrat upp ögonen och
undrat, om de kanske möjligen tidigare gått
förbi det viktigaste i livet. Herr Reventlow är
upprörd över att Kaj Munks ”Egelykke” icke
tecknar den historiske Grundtvig och glömmer,
att samma kritik kan riktas mot alla
Shake-speares, Schillers och Strindbergs historiska
dramer. Han grinar argt åt Kaj Munks ”Liv
og glade Dage”, som dock vid sidan av Bertel
Gripenbergs ”På Dianas vägar” är nordisk
litteraturs mest lysande jaktskildring, och
försöker aldrig göra det ringaste försök att förstå
det oregerliga, ojämna, eldsprutande geni, som
för att slippa det sjudande övertrycket i sin
vulkaniska hjärna då och då kastar sig ut
i naturen med bössa i hand — på samma
sätt som han i Jyllandposten då och då slår
volter i en vanvettig-humoristisk journalistisk
46
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
