Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sven Stolpe: Dansk kritik - Anmälda böcker - Kehler, Henning, Ud af Trediverne - Roos, Carl, Virkelighed
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVEN STOLPE
anpassningarna efter nya konstnärliga signaler
och strömningar ligger som kraftkällan det
danske ingeniet, detta mystiska radium i
folksjälen, som har skapat vår forntid och kommer
att säkra vår framtid som en andligt
högtstående och självständig nation.”
Det är myndigt, kraftfullt och intelligent
talat. Stangerups serie blixtporträtt av den
danska diktens store är skriven i kärlek och
helig iver, och ingen kan invända något mot
dess stolta slutsummering. Inför eftervärldens
domstol har dansk kultur sannerligen
ingenting att frukta.
I Danmark är de personliga uppgörelserna
mellan de ledande kritikerna något av ett
stående folknöje, och till de alldagliga
muntrationerna hör Hakon Stangerups eller
Politiken-skribenternas duster med Henning Kehler
i Berlingske. Kehler är en virtuos smädare och
hänsynslös polemiker, och man kan gott
förstå, att han stundtals kan bringa sina
motståndare till förtvivlan. Den som vill känna hans
betydande sidor som kritiker, kan emellertid
lämpligen gå till någon av de många samlingar
”Kronik og Kritik”, i vilka han omtrycker
urval av sin journalistik; det sist utkomna
heter ”Ud af Trediverne”. Genom en
”kommentar” av denna tidskrifts redaktör i
septemberhäftet 1940 är Henning Kehlers
allmänna ståndpunkt välkänd. Kehler ger den
danska demokratien skulden för att det danska
kulturlivet för närvarande enligt hans mening
står så pass lågt. Man bör, när man tar del
av sådana antidemokratiska utfall, erinra sig,
att den danska demokratien är någonting helt
annat än den svenska. Den danska
arbetarrörelsen har lika litet som den norska haft
någon verklig motsvarighet till den svenska
arbetarrörelsens bildningsiver, och följaktligen
har den danska arbetarrörelsen kommit att stå
relativt främmande för dansk kulturtradition,
medan den svenska organiskt vuxit in i och
delvis övertagit ansvaret för det svenska
kulturarvet. Det finns inget Brunnsvik — en
arbetarskola under kristen, humanistisk
ledning, förlagd till ett klassiskt, traditionsmättat
kulturlandskap — i Danmark! I Sverige
förefaller det, som om demokratien verkligen
skulle ha gynnat framträdandet av en
kulturelit. I Danmark är det knappast så. Vad Kehler
närmast åsyftar, är demokratiens svårigheter
att bemästra de problem, som uppstår, om
intellektuellt och moraliskt undermåliga
individer under uppenbart missbruk av friheten
spelar en roll, som de inte har några som helst
sakliga förutsättningar för.
Slutligen ett ord om den danske kritiker,
som — nästan ensam — tagit ställning för den
”nya tiden” i Danmark, professor Carl Roos,
känd som ypperlig Nietzsche- och
Goethekän-nare och som Holbergseditor. I sin sista
essaysamling, ”Virkelighed”, som också innehåller
ypperliga Goethe- och Holbergstudier, finns
avtryckt det tal till studenterna, som professor
Roos höll i början av fjolåret. Om tendensen
i detta omdebatterade tal vittnar slutorden:
”Jag avundas eder, att ni får vara unga
i denna genombrottstid. En ny värld håller på
att födas. Det sker under blod och tårar. Men
när föddes nytt liv utan blod och tårar?
Blodsoffret är tungt, men det är priset för liv. Jag
önskar er, att ni måtte bestå provet på er plats
i det gemensamma arbetet för folk och
fosterland. Ni har fötts i en järntid; den som fötts
i en järntid kan bestå endast om han själv är
stark som järn.”
För germanisten Roos är germanernas enande
en världshistorisk vinst av sådan omfattning,
att den kan urskulda så gott som alla medel,
med vilkas hjälp enandet sker.
Den som med största beundran läst professor
Roos’ samtidigt utsända ”Nietzsche und das
Labyrinth”, som säkert är det originellaste och
skarpsinnigaste, som av en skandinavisk
författare skrivits om Nietzsche, ville gärna ha
en förklaring till, hur denne fine humanist kan
inta en ställning till dagens frågor, som strider
mot så gott som alla hans nordiska kollegers.
48
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
