Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sven Stolpe: Dansk kritik - Anmälda böcker - Roos, Carl, Virkelighed
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DANSK KRITIK
Den utmärkte unge kritikern Frederik
Schy-berg i Politiken har i en intressant recension
hävdat, att professor Roos’ åskådning inte
är sammanhängande, att den humanism och
kristendom han ibland hävdar inte rätt kan
förenas med hans i andra sammanhang
demonstrerade beundran för den vitala kraften, dådet,
hjältegärningen — bortom ont och gott.
Det är emellertid möjligt att komma
professor Roos’ intressanta grundåskådning något
närmare.
Han är till exempel en hänförd
Goethe-beundrare. Hur tolkar han Goethe?
En ypperlig uppsats i ”Virkelighed” ger
svaret. Goethe ansåg inte politik, vetenskap
eller diktning vara sina främsta uppgifter. Hans
främsta mål var ”att vara och att uttrycka sig
själv”. Goethe fascinerar oss, därför att han
är ”den renaste manifestationen av viljan till
liv, kosta vad det kosta vill, som
litteraturhistorien känner”. Goethe löper aldrig till
storms för en idé, han har en alltför stor
respekt för hela livet för att dyrka en av dess
komponenter. I denna sin dyrkan av livet självt,
oberäkneligt, höjt över logik och snäv
män-niskomoral, ställer han sig i djärva ögonblick
i motsättning till Kristus. Professor Roos’
slutord i Goetheuppsatsen lyder:
”Det står var och en fritt att välja sin hjälte
efter sin egen natur; när Kierkegaard bryter
staven över Goethe, är han i sin fulla rätt. Han
hade valt och betalat för sitt val. Men det är
svårt att inte gripas av livskraftens stora
uppenbarelser, likgiltigt hur de ser ut, bara därför
att de är stora och alltså sällsynta, sköna och
rena. Lärkan är skön, när den sjunger, och
höken är skön, när den slår ned och dräper
den. Män gläder sig åt att jaga, heter det hos
Homeros. En stor, sällsynt och skön
uppenbarelse av livets kraft var Goethe.”
I denna formulering har man bryggan över
från Goethes värld till nazismen, sådan
professor Roos fattar den. I båda fallen — i geniet
såväl som i den politiska maktutvecklingen —
ser professor Roos obetvingliga utslag av
naturens nyskaparvilja på gott och ont; och sann
visdom är att alltid ställa sig positiv till livet
självt. Så långt ter sig hans åskådning som
ett stycke naturalism. Men därmed är endast
hälften utsagd.
Professor Roos är nämligen inte naturalist.
Han är också en inbiten fiende till
brandesia-nismen och en dyrkare av Grundtvigarvet i
Danmark. Läser man hans lilla studie över
Goethe i Danmark — där man bland annat
finner en härlig parodi på Vilh. Grønbechs sätt
att skriva kulturhistoria —, så skall man där
möta några gåtfulla slutord, som antyder, hur
komplicerad författarens åskådning egentligen
är. Han säger nämligen — och märk orden,
det är Danmarks kanske finaste humanist som
talar! —:
”Visserligen har Goethe som personlighet
sin begränsning. Gränsen går, där korset står.
Blodsvittnet utövar en annan, kanske en större,
magi än vismannen. Men just vi, i vårt land,
har väl förutsättningar för att förstå Goethes
oblodiga martyrium. Vad är vi själva i bästa
fall annat än kloka människor utan makt och
kors. I en jordbävningstid som vår och
maktlös som vi upplevde och fasthöll Goethe vid
idén. Idén om den målmedvetna och
järnhårda viljan att trotsa kaos. Därom och endast
därom handlar ’Faust’. Därför är ’Faust’ ett
Guds ord, jämförligt med det första: Varde ljus.
Måtte det ske.”
Detta är, som synes, inte lätt att tolka. Här
förefaller det trots allt, som om Goethe
uppfattades som representanten för en kamp mot
livets kaotiska makter. Det är tydligen ordet
”liv”, som här sviker och måste utmönstras.
I det förra fallet betyder livet: allt existerande
i hela dess sammansatthet, natur och ande,
demoni och nåd; i det senare fallet tycks det
betyda endast de kaotiska, oordnade, otuktade
vitalmaktema.
Frågan är bara, om även den grannaste
manifestation av liv bör accepteras, om den
4. — B. L. M. 1941. I.
49
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
