Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sven Stolpe: Dansk kritik - Anmälda böcker - Roos, Carl, Virkelighed
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVEN STOLPE
till sin karaktär är ond, det vill säga om den
strider mot humanitet, medkänsla,
barmhärtighet och godhet.
Roos säger på tal om Goethes
naturuppfattning:
”Han erkände, att dygd och last endast är
otillräckliga ord för två egenskaper hos ett och
samma levande ting, oskiljaktiga som ljus och
skugga. Tinget var naturen, och ju starkare
natur, dess starkare ljus och skugga; naturen
är ingen idyll utan en bastard av salighet och
skräck; därför fruktad och lastad av alla svaga
hjärtan men mött med mod av de starka.”
I sin uppsats om Goethes förhållande till
Shakespeare säger Roos, att Goethe först
reagerade mot det engelska geniet som de flesta med
orden: ”Hjälp, han slukar oss, denna
jättegräshoppa; han gör ju ingen skillnad på gott och
ont!” Fortsättningen innehåller bestämt något
av kärnpunkten i professorns eget program:
”Men Goethes ögon öppnas, han ser en större,
en ’oändlig’ verklighet, ’naturen’, Shakespeares
värld, som med sitt skall tvingar människans
vill till kolossal växt.”
Professor Roos tar alltså den västerländska
diktens största genier till intäkt för en
åskådning, som förenar naturalism och religion. Den
innebär en djup respekt för naturen — men
nota bene: endast för dess djupaste lag. I sitt
djupaste skikt är nämligen livet buret av en
idé. Genierna är inte bara naturalister, de är
också ”naturfromma” — ”naturfrom är den,
som inser och erkänner livets stränga lag.
I följd av denna lag är livet heligt i samma
grad som det är buret av en idé.” En
natur-fromhet av denna art är det yttersta mål, som
den vita rasen för sig har uppsatt.
Från denna ståndpunkt bryter Roos staven
över sin tids Danmark och uppmanar sina
landsmän till modig handling, till förakt för
frasen, till skapande dåd.
”Söker du Gud, så sök honom i
nödvändigheten”, slutar boken. ”Kanske är det förfärligt
att falla i den levande gudens hand. Men Gud
är Gud.”
Det tycks betyda: Gud uppenbarar sig
starkare i historiens egen logik än i individens
metafysiska längtan eller i de etiska
impera-tiven.
Man kan respektera detta försök att ta
ställning till svåra tidsfrågor, men man kan också
förstå Frederik Schyberg i Politiken, som
irriterad frågar:
”Vilka dåd önskar han med sina ord
entusiasmera sina landsmän för?”
50
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
