Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Teater och film - Teater - Karl XII, anmäld av Georg Svensson - Nog lever farfar! anmäld av Georg Svensson - Filmer - Hans Nåds testamente, anmäld av Georg Svensson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER OCH FILM
grunden hade blivit unkna fängelsehålor, över
vilka Görtzens hus reste sig som ett romerskt
palats, otänkbart i Lund. Även den följande
tablåns i och för sig dekorativa
trädgårds-interiör gjorde ett i hög grad osvenskt
intryck och föreföll snarare hemmahörande i en
Shakespearepjäs. Helt trovärdigt var däremot
audiensrummet med sin karolinska
spökstäm-ning och sin kringfladdrande gamle professor.
Georg Svensson
Nog lever farfar! av Paul Osborn.
Vasa-teatem.
Det är vilseledande att kalla Paul Osborns
dramatisering av Lawrence Edward Watkin’s
talangfulla debutroman ”On Borrowed Time”
(1937) för komedi och att understryka denna
etikettering genom den spralliga titeln ”Nog
lever farfar!”. Stycket är en modern moralitet,
en i amerikansk småstadsmilj ö omplanterad
folksaga och man karakteriserar den bäst som
ett mellanting mellan ”Det gamla spelet om
envar”, ”Hin och smålänningen” och ”Vår lilla
stad”. Den rymmer sagans symbolik, folklig
burlesk och träffande modem realism i en
alldeles avväpnande blandning. Pjäsen börjar
som en älskvärt grovkornig familjekomedi.
Farfar Julian och hans lilla föräldralösa
sonson äro de bästa lekkamrater, men husets
damer, framför allt skräcktanten Demetria,
”pissmyran” som hon kallas av de två
bundsförvanterna, äro oroliga för att gossens själ
skall ta skada av umgänget med den
frispråkige gamle herrn, och denne är lika orolig för
att pojken skall råka i klorna på den gräsliga
käringen. Sedan gör det övernaturliga sin entré
i skepnad av ”Herr Gräns”, som vill ta gubben
med sig dit varifrån man inte återvänder.
Farfar spjärnar emot, ty han vill först klara upp
det här med pojken. Han lurar upp döden i sitt
äppelträd, och där blir denne sittande, ty i ett
magiskt ögonblick, då alla önskningar bli
uppfyllda, har farfar råkat önska sig att ingen som
klättrar upp i trädet för att stjäla hans äpplen
skall kunna komma ner igen utan hans
medgivande. Så länge döden som en annan Daphne
sitter fastvuxen i grenverket behärskar farfar
Julian situationen, men den blir ändå till slut
ohållbar. Inte nog med att han blir
tokigför-klarad och hotas med inspärrning; när döden
inte längre kan fullgöra sitt rensningsarbete
bland människorna stiger en namnlös klagan
från alla dem som vilja dö men inte kunna det.
Farfar får ge med sig och döden tar både
honom och gossen till sig. Den sista tablån
överströmmas av ren lyckostämning:
Just som mitt hjärtas slag
domnat, förnimmer jag
friskhets och lyckas bölja
skölja i rodnande dag ...
Det märks att pjäsen är gjord efter en roman
(vilket borde ha påpekats i programmet, ty
Watkins har lika stor andel i stycket som
Hjalmar Bergman i ”Farmor och Vår Herre”). Den
är sönderhackad i tablåer, men Olov Molanders
regi hade klarat de täta växlingarna med stor
skicklighet. De övernaturliga momenten voro
likaledes förträffligt inarbetade i
föreställningen, mycket tack vare att Molander själv
åtagit sig Herr Gräns’ svåra roll. Victor
Sjöström som farfadern gjorde en av sitt livs
stora skådespelarprestationer, filmrollerna
inräknade. Hur underligt att vi skola behöva ha
ett tillfälligt gästspel att tacka för att vi fått
se en sådan skådespelare och en sådan regissör
i samarbete! I pojkens roll var den väl på sin
höjd tioårige Tom Olsson så bra, att man
frågade sig om det inte var något
övernaturligt med i leken här också. Georg Svensson
Hans Nåds testamente. Per Lindberg. Svensk
Filmindustri.
Hjalmar Bergmans roman ”Hans Nåds
testamente” filmades av Victor Sjöström redan
1919. Berättelsen dramatiserades sedan av
författaren för radion och teatern på Per
Lindbergs tillskyndan och med honom som
regissör. Denne, som alltid haft sin styrka i den
litterära inlevelsen, har alltså här fått hand om
ett ämne som står hans hjärta alldeles
särskilt nära, och när dessutom manuskriptet till
filmen utarbetats av Hjalmar Bergmans änka,
så kunde Hans Nåd inte gärna ha kommit i
pietetsfullare händer. Filmen förtjänar också
ett högt betyg i detta speciella avseende. Den
är nästan fri från förvanskande eftergifter åt
den breda publikens smak och följer ganska
noga romanen med någon förenkling av
persongalleriet.
Axeln kring vilken allt snurrar är ju Hans
Nåd själv, och filmen liksom pjäsen står och
faller med huvudrollens utformning. Som tur
52
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
