Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Teater och film - Filmer - Hans Nåds testamente, anmäld av Georg Svensson - Nordlandets lag, anmäld av Artur Lundkvist - Den lilla butiken, anmäld av Georg Svensson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER OCH FILM
var fanns Olof Sandborgs klassiska tolkning
till hands att föra över till duken från scenen.
Därmed har en av de sista decenniernas bästa
svenska skådespelarprestationer blivit räddad
undan förgängelsen, och däri ligger främst
filmens värde. Det är inte lätt att förkroppsliga
Hjalmar Bergmans hiskliga karikatyr av den
värkbrutne och spattige men på detta livets
goda och diverse sattyg alltjämt begivne herren
till Rogershus på ett sådant sätt att inte det
fantastiska och groteskt imposanta hos figuren
försvinner; å andra sidan inbjuder rollen till
chargeringar. Olof Sandborgs skapelse har
både det mänskligt rörande och det monstruösa
i övertygande blandning. Att masken inte alltid
tålde den skarpa filmbelysningen är inte
skådespelarens fel. Filmen kräver en annan
maske-ringsteknik än teatern, det är något som man
ännu inte tycks ha fått klart för sig i Sverige.
Dött påsmetade näsor och klart skönjbara
perukskarvar bidra inte till att förhöja
illusionen, och illusion är filmkonstens a och o.
Som betjänten Vickberg var Ludde Gentzel
helt ypperlig, och Hjördis Petterson hade fått
en önskeroll som änkedomprostinnan. Det har
varit betydligt svårare att besätta de två
vildvuxna ungdomarnas roller, och fastän den
sydländskt krullhårige Alf Kjellin och den
knubbiga Barbro Kollberg presterade ett ambitiöst
arbete gick mycket av lyriken och den
underfundiga bergmanska psykologien kring detta
kärlekspar bortom gott och ont förlorat.
Per Lindberg har denna gång sin styrka
i personinstruktionen och de goda
dialogscenerna. Det utspekulerade och avsiktliga, som
ibland ger ett ovigt drag åt hans regi, var här
förbytt i välgörande naturlighet. Däremot har
han fått ut bra litet av den ljuvliga högsvenska
sommarstämningen kring Sandemar, där filmen
inspelats, och av ställets förnämliga
barockinteriörer. Fotografen får nog ta en del av
ansvaret härför. Filmen badar i ett alltför hårt
och jämnt fördelat ljus och bilderna ha inte
uppfattats med det rätta konstnärsögat.
Filma-tiskt verkar inte ”Hans Nåds testamente” fullt
up to date. Stämningen är grund och entydig.
Det smyger ingen Pan i skogen och parken
kring detta Rogershus, och i gemaken har det
inte blivit mången skum och trivsam vrå över
åt familjespöket och de ljusskygga minnen som
baronens slott var så rikt på. Georg Svensson
Nordlandets lag. Jacques Feyder. Filmos.
Ett antal franska filmer från det senare
trettiotalet står kvar i minnet som
konstnärliga upplevelser. Dess skapare, med namn som
Duvivier, Carné, Feyder, Renoir, Chenal, är
värda att nämnas länge härefter. ”Nordlandets
lag” framstår som en icke ovärdig slutvinjett
till denna franska filmepok. Redan att den har
en prägel av fransk film i landsflykt verkar
symboliskt; den är förlagd till New York och
Kanada samt delvis inspelad i Nordsverige.
Motivet, hämtat från en roman av
Constantin-Weyer, höjer sig inte över normal Jack
Lon-don-nivå men har delvis utförts med
intensifierande filmkonst. En stålmillionär skjuter sin
hustrus älskare och rymmer till Kanada,
åtföljd av sin kvinnliga sekreterare. För hennes
skull blir en ung pälsuppköpare deras
färdledare genom vildmarken; en pliktbesatt
poliskorpral hinner upp dem bland bergen och där
börjar så under vildmarkens hårda villkor ett
den ädla heroismens drama. Den gemensamma
kampen för livet håller dem samman, trots att
männen alla förälskar sig i kvinnan. Under
tillbakafärden avlider hon stilla och vackert av
trötthet, fördelande sina sista stunder mellan
de tre männen. Hon är en madonna i den
arktiska natten, med tillbedjarna nedhukade
omkring henne i tältet. Hennes ansikte antar en
avslipad, arkaisk prägel av slummer, av under
den stelnade masken väntande liv. När hon
begravts under ett träkors i snön vandrar de
tre männen bort i stormen. Och då ter hon
sig plötsligt som den franska filmens genius,
begravd där i snön: en osökt symbolik som
griper starkare än själva historien. Må denna
genius uppstå igen! De välbekanta
skådespelarna, Morgan, Richard-Willm, Van el,
förefaller att ha åldrats sedan sist, liksom i förväg
präglade av landsflykt. Men vilken kulturens
dressyr av passionernas vilddjur de uppvisar,
vilken klar viljekontur bland snövirvlar och
tjutande hundar! Artur Lundkvist
Den lilla butiken. Ernst Lubitsch.
Metro-Goldwyn.
Ingen har ännu kommit på Lubitsch med att
vara sentimental, men i ”Den lilla butiken”
är det inte utan att han kniper en och annan
tår av rörelse från sin publik till omväxling
med skratten, som på ett förödande sätt lade
53
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
