Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Teater och film - Filmer - De färdas om natten, anmäld av Thorsten Jonsson - I lapplandsbjörnens rike, anmäld av Sven Barthel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER OCH FILM
de har ett helsike att klara avbetalningarna
på; det blir dåligt med sömn, och lite mat får
de slänga i sig på en lunchrestaurang vid
vägkanten. Det är den miljön som Steinbeck byggt
ett par kapitel i ”Vredens druvor” på; också
i filmen är den trovärdigt skildrad med slängiga
dialoger och en rad vardagsansikten bakom
ratten eller vid bardisken, hyggliga, hederliga
ansikten, pigga eller pussiga av brist på sömn.
Den manliga huvudpersonen gör George Raft.
Han har lämnat sin pomadablanka tangotyp
och är som en människa.
Längre fram i filmen börjar hjälten komma
sig upp. Där uppe blir han inblandad i en
mordhistoria, vari en automatisk garagedörr
utgör den tekniska nyheten; resten var
gammalt. Ett hysteriskt kvinnfolk spelades av Ida
Lupino med ansatser till psykologisk realism.
Det var hon som mördade; och i
domstolsscenen mot slutet avfyrade hon ett
sinnesrubbat skratt vilket såsom ljudeffekt
överträffade mycket. Thorsten Jonsson
I LAPPLANDSBJÖRNENS RIKE. Stig Wesslén.
Sveafilm.
Wessléns film är i hög grad sevärd.
Den har allvarliga fel, både filmatiskt och
litterärt sett, för att först tala om den sidan av
saken. Bildövergångarna är ofta abrupta och
svagt förberedda, de alltför talrika,
ateljéinspe-lade pratscenerna är valhänt gjorda och den
beledsagande texten — framsagd av Wesslén
själv — lider av samma fel som hans bok
i ämnet, den är rätt svulstig.
Men förtjänsterna är avgjort övervägande.
Filmen har kostat sex års arbete och fordrat
rätt mycket kunskap om lappländsk natur och
sättet att umgås med den. Wesslén har själv
experimenterat ut sin tekniska utrustning och
under arbetets gång utbildat sig till en god
fotograf. Som resultat kan han nu visa en
praktfull och fyllig serie bilder ur de
lappländska däggdjurens och fåglarnas liv i frihet,
fullt obesvärade av människors närhet (den
förnäma fotografiska utrustningen
möjliggjorde närbildsfotografering på mycket långt
håll). Det är Dagligt liv i Norden man får se,
alla lapplandsfjällens karaktärsdjur — så när
som på vargen — i vackra och intima bilder,
rödrävars och fjällrävars, pilgrimsfalkars,
fjäll-vråkars och kungsörnars familjeliv, lemmeln
som ivrigt rustar sitt bo och björnfamiljen som
i ro och mak går och äter sig fet på f j ällhedens
bär. Granna landskapsvyer är dessutom rikligt
inströdda i bildserien. Felen väger som sagt
ganska lätt mot förtjänsterna. Wesslén ger
härmed svenska folket ett tillfälle att skåda på duk
sådant av sitt eget lands natur, som inte en på
tusen har möjlighet att få se med egna ögon.
Bäst minns man den praktfulla bilden av en
gammal björn, som ligger i fjällbranten och
kalasar på ett renkadaver i rykande snöstorm,
den bilden har storhet. Sven Barthel
Teckning av Björn von Rosen. Ur ”Gröna kammarn”.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
