Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Posse, Amelie, I begynnelsen var ljuset, anmälda av Georg Svensson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
Amelie Posse vid nio års ålder.
första fjorton åren av sitt liv. Visserligen var
hennes barndoms värld av det i hög grad
privilegierade slaget, och av de tanter och
farbröder som förekommo däri buro ovanligt
många så berömda och klingande namn att
det har historiskt intresse att få beskåda dem
intime, men det är inte på detta berättelsen
främst lever. Den låter läsa sig som en liten
flickas ovanligt levande och intensivt
återupplevda utvecklingshistoria, ur vilken även den
i det personhistoriska stoffet oengagerade har
mycket att hämta: styvt tecknade porträtt,
friska landskap, gripande ögonblick och lustiga
idyller, sådant som lite var känner igen och
sådant som man hör om med häpnad. Var helst
detta barn med det fenomenalt tidigt
utvecklade känslolivet, den hänsynslösa impulsiviteten
och den törstande vetgirigheten gick fram
hände något utöver det vanliga. Man skulle
tro att hon, som om någon växte upp i
ombonade förhållanden, skulle ha minnet fullt av
den gamla goda tiden, men så är icke fallet.
Den konstnärligt rikt begåvade flickan ägde
något som man ville kalla medlidandets
genialitet, och den drog henne till tillvarons mörka
aspekter, som hon med långt säkrare instinkt
än de vuxna ertappade alldeles om hörnet av
idyllen. Hennes sinnelag var av det extatiska
slaget, och det är egendomligt gripande att
följa hur denna hängivna lilla varelse störtades
från höjderna ned i djupen långt innan hennes
förnuft och erfarenhet ännu voro mäktiga att
bringa reda i begreppen. Ömma föräldrar och
välvisa guvernanter kunde inte förhindra att
barnets själ fick det ena djupa såret efter det
andra, men läkköttet var gott, och det är en
ovanligt klok och härdad fjortonåring vi
skiljas ifrån på bokens sista blad.
Amelie Posse är dotterdotter till Gunnar
Wennerberg och sondotter till Arvid Posse.
Båda bli föremål för skarpsynta porträtt, där
grundfärgen är lagd av barnet och detaljerna
insatta av författarinnan. Hon lämnar inga
tvivel om att hon av de två föredrog
morfadern, som också tar sig högst vinnande ut
där han avklädd all officiell grannlåt och
sångarfurstlig air gör musik med de sina i
salongen på Maryhill eller ansar trädgården
med den vackra utsikten över Öresund eller
vilar sig före en mottagning, medan
dotterdottern söver honom genom att pilla honom
i håret. Statsmannen och jorddrotten Arvid
Posse blir mera respektlöst för att inte säga
skoningslöst behandlad. Han representerade
just det makthungriga, fåfänga och utåtvända
som Amelie Posse alltid ur djupet av sitt
konst-närshjärta föraktat, men i själva den
frejdig-het med vilken hon går till attack mot det
fruktade familjeöverhuvudet ligger nog ett arv
från Arvid Posses suveräna kondottiärlynne.
Wennerbergskt är det säkert inte. Det ömma
barnet, som i morföräldrarnas hem i
Stockholm eller Växjö lekte så förtroligt,
förvandlades på det magnifika Charlottenlund till en
styvnackad och trotsig unge, som inte drog
sig för att ge sin farfader ganska beska piller
att svälja.
Med oändlig kärlek omfattas föräldrarnas
minne, och läsaren behöver bara läsa de brev
av modern som äro sammanförda i prologen
och inströdda i den senare texten för att förstå
att det inte är fråga om sentimental
idealisering. Den utomordentliga sångerskan
Gunhild Posse — dottern jämställer henne med
Marian Anderson — måste ha varit en
ovanligt ädel och intagande kvinna, och hennes
äktenskap med den duktige ingenjören och red-
70
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
