Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Posse, Amelie, I begynnelsen var ljuset, anmälda av Georg Svensson - Linder, Erik Hj., Hjalmar Bergman, anmäld av Johannes Edfelt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
bare mannen Fredrik Posse var sällsynt
harmoniskt. I det vackra och högt kultiverade
hemmet på Maryhill trivdes också vännerna,
dit gick särskilt sommartid en jämn ström av
gäster som stannade för kortare eller längre tid.
Till stamgästerna hörde sedermera
kommendanten för Stockholms garnison Carl
Rosenblad, som hade kunnat vara nöjd med det
porträtt han får. Det var mera andens än
bördens aristokrater som drogos till det posseska
hemmet. Prins Eugen, Gustaf Cederström,
Walter Runeberg representerade konstnärerna,
Helena Nyblom och dottern Ellen litteraturen.
En lärarinna i Landskrona, som bar det då
ännu okända namnet Selma Lagerlöf eller
Lagerbärsblad som barnen föredrogo att kalla
henne, satt en kväll och läste högt ur
manuskriptet till ”Gösta Berlings saga” och fick
av fru Posse en så entusiastisk kritik att hon,
enligt vad hon själv omvittnat, fick mod att
fortsätta på sitt författarskap. På en gård i
närheten brukade Amelie leka med två något äldre
pojkar, Adam och Johannes Poulsen. Och en
vacker sommarmorgon ankrade själve kungens
jakt utanför Ålabodarna. Oscar II och den
omedelbara flickan blevo goda vänner, vilket
kom väl till pass ett par år senare när hon vid
ett besök på slottet hos sin faster, som var
hovdam hos drottning Sofia, råkade förirra
sig in i det rum där hans majestät dinerade
på tu man hand med en främmande diplomat.
Flickan blev då för en gångs skull litet
perplex, men kungen kände igen henne och bad
betjänten sätta fram en silvertallrik till,
varefter Amelie på franska underhöll de båda
farbröderna, alltunder det hon lät sig den goda
desserten väl smaka.
Detta är en av de episoder som göra dessa
memoarer till något av ”Alice i underlandet”.
Det finns andra som äro trolska på ett
hemskare sätt. Där är berättelsen om Sorgeslottet,
det under ett tragiskt bann vilande
Marsvins-holm, inom vars murar den sköna Ida Bennets
storslaget dystra passionshistoria utspelades.
Där är den ohyggliga berättelsen om den
lider-lige trädgårdsmästaren, som hade en nästan
magisk hand med blommor, men som
behandlade sin kvinna med bestialisk grymhet.
Liksom ljust och mörkt vävdes samman i de
människoöden flickan kom i beröring med så
svängde hon mellan det glättiga och det
hemska, det näpna och det farliga i sina lekar.
Nära gården fanns en gånggrift. Dit begav
hon sig mol ensam medförande en raggig
skrivbordsmatta och en riktig stenålderskniv
av flinta, varefter hon klädde av sig sina kläder
och förvandlade sig till stenåldersmänniska.
Detta blott ett exempel på hennes tilltag, otaliga
andra av liknande valör berättas, tills läsaren
alldeles glömmer att det inte är en sagbok utan
en självbiografi han fått i handen. Det kan väl
hända att författarinnan själv stundom
blandar samman fantasi och verklighet, och ville
man vara pedantisk skulle man nog kunna
peka ut ett och annat ställe som inte verkar
alldeles plausibelt.
Det sällsynt lyckliga föräldrahemmet
störtade så med ens samman. Faderns hälsa hade
knäckts av överansträngning, och läkarvården
kom för sent. Dödsscenen återges med den
förtvivlan barnet kände och som inga år förmått
mildra. Kort före sin sjukdom hade ingenjör
Posse placerat hela sin stora förmögenhet i de
norrländska malmfyndigheterna, men någon
oklarhet i uppgörelsen utnyttjades av hans
kompanjon, som tydligen skojade honom på
hela investeringen. När begravningen med
pomp och ståt i Arvid Posses regi gått av
stapeln, fick den utblottade familjen gå från
sitt älskade Maryhill. Det var det första stora
uppbrottet i Amelie Posses liv, men det blev
inte det sista. Nu började hennes vandringsår.
Och om dem återstår ännu till all lycka
åtskilligt att förtälja. Man vill gärna räkna med att
än en gång få lyssna till när hon berättar om
sitt liv. Det är som att slå sig ned framför en
präktig stockvedsbrasa, det värmer skönt, det
lågar och sprakar, och då och då hoppar man
till i stolen när en gnista med en knall skjuter
ut i rummet. Georg Svensson
Om Hjalmar Bergman
ERIK HJ. LINDER: Hjalmar Bergman.
Bonniers 1940. 6: 50.
Vid Hjalmar Bergmans död nyårsdagen 1931
stod det väl relativt klart för den mer
omdömesgilla delen av hans vidsträckta läsekrets,
vilken stor och oersättlig förlust svensk
litteratur i själva verket hade lidit med hans oväntat
tidiga bortgång. Hans väg till en plats i
nationens medvetande var eljest lång och ingalunda
någon dans på rosor. Länge lade
komplika
71
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
